I HUVUDET PÅ EXTREMISTEN – ERIKA OHLSSON

I otakt har det stora nöjet att presentera en gästkrönika av Erika Ohlsson, om den dagsaktuella och förmodade händelseutvecklingen i Göteborg. I huvudet på extremisten, en text som kan hjälpa oss att förstå. 

Få har nog missat att Nordiska motståndsrörelsen (NMR) ska demonstrera i Göteborg den 30/9 och att Anti Fascistisk Action (AFA) tillsammans med andra så kallade ”vänsterextremister” från hela Europa mobiliserar för en motdemonstration. Vi har nyss sett våldsamma upplopp i Charlottesville, München och efter ”Trump-segern” i USA, där människor i stundens hetta med mobben runt sig förvandlas till aggressiva våldsverkare som går in i ett ohämmat krigstillståndsliknade beteende.

Vad får då en människa att bete sig helt okontrollerat och våldsamt mot andra i stora folksamlingar som de förmodligen inte skulle beter sig mot varandra i interpersonella möten? En förklaring inom psykologin för detta ohämmade ” – disinhibited” – beteende går under namnet ”deindividuation” eller deinidividualisering på svenska.

Deindividualisering är ett fenomen som kan förklara individens beteende i stora folksamlingar, som till exempel vid fotbollsderbyn, kravaller och i krig. I större grupper kan människor tappa sin upplevda individualitet och blir i stället en del av en ”massa” eller en mobb. Fenomenet fungerar från två håll. Dels tappar individen sin känsla av eget ansvar eftersom de nu går i, eller tillhör en grupp. Det innebär även att individerna som tillhör ”motståndargruppen/er” inte heller längre upplevs som individer utan bara som ett ”epitet”  – eller monster som ska förgöras. De tappar greppet om att motståndarna faktiskt är individer, med känslor, behov och människovärde. Studier har kommit fram till att anonymitet till ”outsiders” är nyckelfaktorn till deindividualisering.

Internet utgör en relativt ny, utmärkt plattform för anonymisering därför att på internet möts människor inte i person utan blir anonyma för varandra bakom sin skärm. Det blir som att slänga skällsord till en maskin en dator i stället för till en levande kännande människa. Resultatet kan vi se på Twitter, Facebook och annan media där tonen och språket mellan och till människor kan ta sig till avskyvärda nivåer av verbala oförskämdheter.

En förutsättning för deindividualisering är att det finns olika grupper som på något sätt skiljer ifrån varandra i till exempel åsikter, religion eller etnicitet. Den ökade polariseringen vi ser nu i samhället som växer sig starkare i Sverige, Europa och USA har sedan länge har funnits i Mellanöstern – där olika grupper av människor ständigt har legat i strid mot varandra, vilket nu börjar påverka övriga världen i samma riktning. Europas länder har haft en relativ homogen befolkning men som på senare år har förändrats i dyningarna av de stora migrant- och flyktingströmmarna just från Mellanöstern och även Afrika.

Nu ska människor från helt olika kulturer samsas om den offentliga ytan, och samhällets resurser. ”Kampen om de begränsade resurserna”. Migrant-strömmarna har politiskt polariserat den inhemska befolkningen i hårdraget, två läger – för eller emot. Det är just de som befinner sig ytterst ute på polariseringskanterna av dessa två läger som nu kommer att mötas på lördag, i Göteborg. Polisen har ett mycket gediget arbete framför sig att hålla motdemonstranterna ifrån demonstranterna, och att förhindra våldsamma upplopp

Polisen är de som kommer att stå mitt i mellan dessa två ytterligheter och en utgöra en tredje grupp ”motståndare”. Poliser blir ofta deindivadualiserade i kravaller och upplopp. I våldsverkarnas mobbpsykos ses polisen som en ond samling uniformer, vilka kan anfallas och kastas sten på – snarare än att de är kännande och tänkande individer som gör sitt jobb med att hålla lag och ordning.

Högt uppsatta politiker, journalister och debattörer har i allra största grad ett stort ansvar för den ökade polariseringen som sker i våra samhällen. Sakargumenten får ofta stå hädan medan epitet, smutskastning och generaliseringar florerar fritt i debatter och skrivna ledare. Människor buntas i hop i grupper som man sedan knyter ett stort epitetsband runt.
I kölvattnet av epiteten som kastas i TV och skriven media fortsätter anhängare – ”svansen” – av de olika grupperna kriget mot ”de andra som har fel” på Facebook, Twitter och ute på gatan.

Hur kommer det sig att dessa grupper som ”krigar” mot varandra redan innan upploppen är så övertygade att just de har ”rätt” och de andra har ”fel”? På till exempel Facebook – och live – finns och bildas olika grupper och konstellationer. Det är dit människor med samma åsikter söker sig. När individer med snarlika åsikter går samman i grupper där alla i stort sett delar samma uppfattning, tenderar den redan till exempel liberala och risktagande uppfattningen att stärkas och bli ännu mer liberal och risktagande. Denna princip kallas Grupp-polarisering. När en grupp av likasinnade diskuterar ett ämne tenderar den genomsnittliga åsikten av gruppmedlemmarna att bli mer extrem.

Hur ska vi kunna gå vidare ifrån och komma ur den här hemska utvecklingen? Eftersom forskare kommit fram till att anonymitet till ”outsiders” är den avgörande faktorn för deindividualisering verkar det logiskt att det är viktigt att bryta den här anonymiteten inför varandra. Det kanske låter galet i vissa öron, Men hur skulle det vara om till exempel Public Service inför en sådan här demonstration där det väntas extrema motsättningar bjuder in en medlem från NMR och en från AFA till samtal under strukturerade former?

Samtal som kan ledas av en programledare med kunskap inom konflikthantering? När de båda möts i person och är tvungna att ta varandra i hand innan samtalet har vi redan där brutit en barriär mot anonymiteten. Nej, vi legitimerar inte deras åsikter genom att bjuda in dem. Vi skulle sätta ett gott exempel, genom att visa att det är bättre att försöka hitta lösningar i stället för att hetsa upp debatten och låta dem slå ihjäl varandra på gatan.

Vi kan ge politiker, journalister och debattörer mycket av skulden för denna olyckliga utveckling med den ökande polariseringen i samhället. MEN i sista änden är det även ditt och mitt eget ansvar att bete oss med respekt mot våra medmänniskor oavsett vad de har för åsikter.

 

Referenser:

Festinger, L., Pepitone, A., &Newcomb, T. (1952). Some consequences of deindividuation in a group. Journal of Abnormal Psychology, 47, 382-389.

Postmes, T., & Spears, R. (1998). Deindividuation and antinormative behaviour: A meta-analysis. Psychological Bulletin, 123, 238-259.

Moscovici, S., & Zavalloni, M. (1969). The group as a polarizer of attitudes. Journal of Personality and Social Psychology, 12, 124-135.