SOMMAR-REPRIS 4 – FEMTIO NYANSER AV GRÅTT

En sista sommar-repris, om ett ständigt aktuellt ämne…

Det var en gång…

Det var en gång för länge sedan då jag jobbade på en akutmottagning. Det var en annan tid, en annan era men vi såg dem ändå – de utmärglade och undernärda pensionärerna. Det var dåtidens femtio nyanser av grått. Skillnaden mellan den späda varelsen på britsen framför mig och de vandrande benrangel jag såg på Rapport eller Aktuellt var färgen på hudkostymen. De var svältens offer, på nyheterna från ett torrt, ofruktsamt Etiopien eller vid medicindisken på Södersjukhusets akutmottagning inrullad från ensamheten i en etta med kokvrå i Solberga.

I ärlighetens namn så berodde tillståndet hos den utmärglade, undernärda svenska åldringen på britsen framför mig oftast på livsleda, på depression, på ensamhet. Visst fanns det de som inte hade råd med tillräckligt med mat redan då – för över ett decennium sedan. Men de var färre än idag. Mycket färre. Idag är bilden en annan.

Sjukvården får nuförtiden ta hand om alltfler undernärda svenska gamlingar. Vården får göra det för att vi i Sverige år 2016 under åratal har låtit våra folk- och förtroendevalda förtränga landets mest utsatta fattigpensionärer. Hörs man inte, syns man inte så finns man inte. Någon överempatisk komiker kan raljera offentligt över priset på pizza och rödvin i förhållande till de uppoffringar samhället får göra för att hantera flyktingkrisen. Fattigpensionären har glömt bort hur en pizza ser ut, hur rödvin smakar. Några missnöjda flyktingar hungerstrejkar på grund av att de bor avsides, maten inte är tillräckligt god eller för att rummet är trångt. Samtidigt sitter en fattigpensionären och skrapar bort möglet på limpan för att få någon frukost…

Jag har kvar vänner och bekanta i akutsjukvården och berättelserna därifrån handlar om hur akutsjukhus och geriatrik delvis har förvandlats till nutidens fattigstugor. Det är berättelser om hur man med näringsdropp och små smakportioner försöker att rädda de som är på väg att svälta ihjäl. Krympta magsäckar, tarmar som mer eller mindre har slutat att fungera som de skall. Diagnoser som inte borde vara värdiga ett av världens rikaste länder. Men så ser realiteten ut.

Hur ett samhälle prioriterar säger väldigt mycket om ett samhälle. Vård, skola, omsorg. Vård, skola, omsorg. Vård, skola, omsorg. Någon försöker lura i några andra att försvaret prioriteras på grund av det allt osäkrare omvärldsläget. Någon annan försöker tuta i alla andra att polisen och rättsväsendet prioriteras för att det skall lugnt och harmoniskt på hemmaplan. Samma visa om ditt och datt, det som råkar vara aktuellt idag – allt skall prioriteras. Flyktingkrisen kostar, regeringen prioriterar och lånar några tiotals miljarder för att rädda situationen. Men vem räddar våra fattigpensionärer? Vem lånar pengar för att ge våra gamlingar en dräglig tillvaro på ålderns höst? De skall ju ändå dö snart, och inte hörs de och väldigt få ser dem…

De är inte en majoritet av våra pensionärer, men de finns där. Många pensionärer har det ändå rätt bra, har hälsan och tillräckligt med pengar för en dräglig ålderdom. Men de som inte har det så är en realitet. De finns där, och de blir fler och fler.

Vi ser dem i ett förstadium när de fortfarande har kraft och ork att ge sig ut på en huggsexa mot EU-migranterna om pantburkar och PET-flaskor men vi ser dem inte när de inte orkar längre. Vi hör dem inte. De är de som Sverige glömde bort, offrade och övergav. De är de som byggde det land vi nu lever i. Hur vi förvaltar deras insatser, hur vi belönar dem på ålderns dag är vämjeligt, vidrigt och vedervärdigt.

Skämmes tamejfan.