BUSSRESAN

Bussen rullar iväg från busshållplatsen på Hantverkargatan, mittemot Stadshuset och bredvid den där Stadshusgrillen som har blivit ett Thai Take Away-hak. Färden går västerut, på Norr Mälarstrand och längs med vattnet. Så långt går allt bra. Längst fram i bussen står Karin Wanngård och pratar om Stockholm som en inkluderande stad, en stad som alla stockholmare är så stolta över. När solen speglar sig i Riddarfjärden är det omöjligt att inte förstå vad Wanngård menar.

På bussen sitter det politiker från andra länder, länder som har fått för sig att Stockholm och Sverige har problem. Wanngård skall ta med dem på en tur för att visa att så inte är fallet. Allt är lugnt, allt är fint och allt går åt rätt håll. När man passerar Rålambshovsparken får gästerna se en parkarbetare som misshandlas oprovocerat av någon annan. Wanngård vill att alla tittar ut till höger istället, på de vackra buskarna och träden. Gästerna tittar ut till höger och ser massor med stora, feta råttor röra sig på de gröna ytorna.

På bussen finns även ett gäng intresserade och inställsamma journalister. Svenska journalister alltså. När bussen rullar över Tranebergsbron ersätter Alexandra Pascalidou en för tillfället tyst Wanngård. Det blir ett gäng engagerande Mikis Theodorakis-sånger, framförda på ett mycket engagerat sätt. De politiska passagerarna skruvar på sig. Någon dansk hagga håller för öronen, någon ungersk gubbe trycker in sina hörlurar så långt det bara går i hörselgångarna. Men Pascalidou dansar i gången och sjunger extatiskt, tills hon välter vid Alvik.

Bussen rullar förbi Bromma flygplats, Solvalla och SE-bankens gamla komplex. Där svänger bussen in, på parkeringen vid McDonalds i grannstaden Sundbybergs stadsdel Rissne. Där blir bussen stående, ett tag och Karin Wanngård drar ett gäng Norge- och Bellman-historier för att fylla ut tiden. Passagerarna väntar, men de vet inte på vad. Bara Pascalidou och Wanngård själv skrattar åt Wanngårds skämt, som alla går ut på att norrmän är dumma i huvudet.

Sedan kommer polisen. En radiobil och en polisbuss rullar upp bredvid bussen, och Wanngård förklarar att det inte finns någon anledning till oro alls. Polisen skall bara göra bussen sällskap genom Rinkeby. Polisen insisterar, eftersom all busstrafik ställdes in i stadsdelen häromkvällen efter ett stenregn. Wanngård förklarar stenregnet med full förståelig frustration eftersom någon fascistoid bibliotekarie hade lyckats smuggla in Tino Sanandajis bok ”Massutmaning” i hyllorna. Wanngård berättar att samma sak hände när ”Satansverserna” också hittades på det lokala biblioteket av det gäng som brukar inventera bokutbudet genom att kasta böcker, skrika, skräna och välta hyllor.

Man rullar in sakta i Rinkeby. I höjd med OK/Q8 möter man en bärgare som transporterar ut en utbränd bil ur stadsdelen. Passagerarna börjar fotografera, och den tidigare tystnaden övergår i ett sorl. Wanngård måste höja rösten och lyfta fram att ungdomsarbetslösheten i Rinkeby minsann har minskat med 30 procent på tre år. Någon uppkäftig finne klämmer ur sig Mark Lewengood-svenska frågan om hur många av de 30 procenten som har fått riktiga arbeten, och hur många som har fått någon skattesubventionerad låtsassysselsättning. Wanngård sväljer, och låtsas att hon inte hörde frågan.

Man svänger upp mot Rinkeby Torg och stadsdelens centrum. Wanngård väljer att prata om 5000 nya bostäder i trakten, som skall öka integrationen ännu mer. En obstinat lett frågar om det där polishuset som skulle byggas i stadsdelen, om det är byggt. En pålåst polack svarar – innan Wanngård hinner ta ton – att det tydligen var svårt att hitta någon byggare som vågade bygga något sådant i orten. Wanngård blir lika röd i plytet som i själen, och försöker flytta fokus genom att be alla att vinka åt ungdomarna. Ungdomarna svarar med ett tjog uppsträckta långfingrar, någon sten och både poliseskorten och bussen tvingas öka farten uppför den inte alltför branta backen.

Framme vid Rinkebys centrum. Karin Wanngård och Alexandra Pascalidou driver ut de nervösa gästerna på torget. De som filmar blir omedelbart åthutade av någon ung man som tycks vara torgets sheriff. Hans vice-sheriffer distraherar de sex poliserna medan sheriffen uppmanar gästerna att dra åt helvete, eller iallafall någon annanstans. Någon gäst blir av med mobilen. Någon annan för höra att han skall dö om hon visar sig på torget igen. Det är en rätt spänd stämning på torget men Wanngård ler och Pascalidou håller språklektion i förortssvenska med den sannfinska Lewengood-kopian…

Alla drar en suck av lättnad när de sätter sig på bussen igen. De räknar in sina resekamrater. Ger chauffören en tumme upp, väntar in Wanngård, Pascalidou och polisen. Bussen rullar ner för Rinkeby Allé. Wanngård talar om stolthet över sin stad, en stolthet som alla stockholmare har. En stenskur slår i bakrutan. Wanngård pratar om framgångssagan, om allt bra som händer i hennes stad. Pascalidou klappar händerna och uppmanar de andra att göra samma sak. Ingen respons. Pascalidou försöker lätta upp stämningen med lite allsång på vägen mot nästa destination, mot Husby och ännu ett bevis på att Stockholm inte alls kan användas som ett slagträ i någon valrörelse alls.

”Stockholm i mitt hjärta” och ”…av städer jag känner i världen
är du den stad som fått allt.”

Resesällskapet åker över den gamla Kymlinglänken. Man möter polisen, man möter brandkåren från Kista. Man tittar bakåt, och ser en rökplym stiga över Rinkeby i skymningen. Wanngård harklar till och konstaterar krasst att det måste handla om Svenssons bil och ett vanligt försäkringsbedrägeri från Svenssons sida…