STÖRSTA MÖJLIGA TYSTNAD

Ett hemskt terrordåd i ett land längre bort än en innergård i Malmö, mer avlägset än akuten på Karolinska. Ett terrordåd i Barcelona, en stad vid Medelhavets strand med massor av turister – och helt uppenbart också några terrorister. Statsministern uttalar sig i de sociala medierna tämligen omgående. Ett djupt deltagande i sorgen, medkänsla med offrens familjer och alla skadade. Socialministern hänger på, med ungefär samma tankegångar. Justitie- och inrikesministern gör samma sak. Att twittra av sig när terrorn slår till har blivit naturligt för vilken regeringsmedlem som helst. Något annat handlande är otänkbart i dagens snabba medieflöde…

Personalen på några av landets akutmottagningar har haft ett helvete på senare tid. Det som är rutin i Malmö i samband med våldsbrott och skottskador har nu nått Karolinska Sjukhusets akutmottagning i Solna. Personalen hatas, hotas, förnedras i sin egen arbetsmiljö. Grupper av kriminella unga män, äldre anhöriga till våldsoffret spårar ur totalt på den svenska akutmottagningen. Några fördömanden syns inte till från socialministern, eller statsministern. Inte i etern. Inte på nätet. De snabba reaktionerna på ett terrordåd i ett annat land existerar inte när horder av idioter terroriserar personal, patienter och andra anhöriga på ett svensk sjukhus. Sådant är det tyst om på socialministerns Twitter-flöde. Inga fördömanden. Inga snabba utspel eller känsloyttringar. Annika Strandhäll väljer istället att lyfta fram det hemska med att moderaterna skulle kunna samarbeta med SD, som tydligen är emot abort.

En kväll i Sverige med skottlossningar i Malmö, Västerås, Uppsala och Tensta. Två mördade i en våldsspiral som snurrar på och som har gjort så ett bra tag. Polisen får slita hårt. Våldsmonopolet är bara ett tomt ord nuförtiden, då det tycks råda fri konkurrens på vem som får skjuta vem och för vad. Medan justitieministern var blixtsnabb på att kommentera ett terrordåd i Barcelona är han väldigt sent ut startblocken när det handlar om ett dygn när det smällde våldsamt hemma i Sverige. Då vet inte Morgan Johansson vad han skall twittra. Då slänger justitieministern fram en re-Tweet istället, där socialministern bjäbbar om att SD är emot aborter och att det är konstigt att moderaterna vill samarbeta med ett sådant parti. Inte en signal av oro. Inte en kommentar.

Så har vi då statsministern, han som var så snabb att få ur sig känslorna när terroristernas skåpbil hade mejat ner oskyldiga människor på ”Ramblan” i Barcelona. Tyst som en mussla väldigt mycket längre än när det brinner till i ett annat land än det han har ansvar för. Inte ett ljud. Inte en bokstav på de sociala medierna om sjukvårdspersonalens nya ”utmaningar”. Inte en mening om hur Sverige en fredagskväll i augusti påminner mer om en skjutbana än ett fungerande land. Om det är Löfven tyst, mycket längre än när det knivhuggs folk på i Åbo.

I bland säger tystnaden mer än alla ord tillsammans. När det handlar om att snabbt fördöma det som sker här och nu eller snabbt stötta de som drabbas av verklighetens utmaningar så råder det största möjliga tystnad från regeringen. Lika snabbt som man kan kommentera ett terrordåd på andra sidan kontinenten, lika sena är man med att fördöma utvecklingen på våra, gator, torg och akutmottagningar. Största möjliga tystnad…