”NÄSTA KOPPARBERG”

”Nästa Kopparberg”. En tågresa genom Bergslagen, från Ludvika till Örebro sommaren 2017 var en resa genom det nya Sverige. ”Nästa Kopparberg”ekar metalliskt från tågets högtalarsystem, och det nya Sverige reser med mig söderöver.

Jag hade börjat min resa vid ett resecentrum vid Väsmans södra strand – i södra Dalarnas metropol Ludvika. Jag hade sett Spendrups bryggeri i Grängesberg passera till vänster. Dalarna tog slut, och Örebro län tog vid…

Andra stoppet på resan var Ställdalen, en avkrok i Ljusnarsbergs kommun. Utsikten från tåget var över ett samhälle som kändes som ett helt annat Sverige. I Ställdalen bor det drygt 500 personer, och i Ställdalen ökade Sverigedemokraterna från 14.7% till 36% i det senaste riksdagsvalet. I Ställdalen klev det på en hel del människor, kanske 12-15 äldre och yngre medmänniskor. Alla utom två hade annan bakgrund än den ursvenska, barbariska. Tåget som var knökfullt redan innan blev överfullt i Ställdalen, men rullade vidare söderöver.

Tredje stoppet var Kopparberg, centralort i Ljusnarsbergs kommun. Lite mer civilisation utanför tågfönstret, mer liv och rörelse och ännu fler som skulle in på det överfulla tåget. Ännu fler unga män med ursprunget någonstans i trakten Långtbortistan. Ännu fler barnfamiljer med sju, åtta, nio barn. Trängseln blev olidlig, ljudnivån migränframkallande redan innan tåget hade lämnat perrongen i Kopparberg – en ort där Sverigedemokraterna ökade från 7-8% till dryga 20% i senaste riksdagsvalet…

Fjärde stoppet var Storå, och bilden densamma. Ännu fler människor som skulle på tåget, som redan var fullt – och en övervägande majoritet asylanter, ensamkommande unga män och barnfamiljer med massor av barn. I mitt inre ser jag bilden av tåget i utvecklingslandet, där folk hänger i klasar utanpå tågsetet. Men i Sverige trycker vi in alla i tåget. Bristen på syre balanseras med ett överflöd på ljud och dofter när tåget rullar ut från Storå, en ort mitt i Bergslagen där Sverigedemokraterna ökade från 13% till 27% i det senaste riksdagsvalet.

Femte stoppet, Lindesberg – och trängseln lättar. Fler kliver faktiskt av än kliver på. Det blir lite mer luft, och klaustrofobi-känslan dämpas en aning men det är bara för stunden. I Frövi är det lika fullt igen, och i princip alla som kliver på har sökt sig till Sverige under de senaste åren. Nåväl, Örebro låg bara 15-20 minuter bort och det är bara att härda ut. I Lindesberg och Frövi fördubblades Sverigedemokraternas valresultat eller ännu mer i vartenda valdistrikt, och hamnade i snitt på blygsamma 18-20%.

Jag kliver av på perrongen i Örebro. En aggressiv tiggare jagar en gammal tant i riktning mot den lilla stationsbyggnaden, och försöker få henne att ge köpa en baguette åt honom. Själv stannar jag på stället, tar några djupa andetag och blickar ut över en av Sveriges små storstäder. På andra sidan gatan en frisersalong med arabiska bokstäver på skyltfönstret, horder av unga rotlösa män som skränar och skriker.

En resa genom ett annat Sverige, under knappt 90 minuter är över. Jag har rest genom en bygd där socialdemokratin av tradition har varit starka, men där de tappar stort till Sverigedemokraterna. Det är inte svårt att förstå varför. Det har varit en resa genom orter och samhällen där problemen med utbildning och socialtjänst känns omöjliga att hantera, där utvecklingen från det gamla Sverige till det nya har gått rasande fort. Socialsekreterare bryter ihop och springer in i väggen. Lärarna flyr en omöjlig arbetssituation och arbetsbelastning. Gamla halvdöda samhällen på landsbygden har fått en massa nya innevånare, som inte jobbar – för det finns inga jobb kvar i de halvdöda samhällena.

Samtidigt sitter sossarna och funderar på hur de skall knäcka SD-koden i nästa val. De kan ta tåget från Ludvika eller Borlänge till Örebro, och skåda det utanförskap de har varit med om att skapa.  Därefter kan de fundera varför gammalt sosse-land är nytt SD-land. Jag sätter kurs mot sjukhuset i Örebro, för att möta vårdkrisen i verkligheten. SD-koden finns inte. Allt handlar om ett folkhem som inte längre existerar, annat än som en nostalgisk dröm…