SOMMAR-REPRIS 2 – I STOCKHOLMSNATTEN

Sommar-repris 2, om en kvinnas upplevelse i Stockholmsnatten

Hon är en kvinna som ligger mig mycket varmt om hjärtat, men hon är ju nästan i min ålder – det vill säga 50 år om några sådana. För bara några dygn sedan var hon ute i Stockholmsnatten. Det kommer nog dröja innan hon är där igen…

Hon är en kvinna som förvisso ser betydligt yngre ut än vad hon är, som beter sig yngre än vad hon är och som klär sig yngre än vad hon är. När jag växte upp och var en liten parvel i Gnesta så hade tanterna som passerat 35 år knytblus, manchesterjeans, promenadskor och andra kläder som skrek ut att här, här kommer det minsann en stolt medelålders kärring. Idag är det svårt att se skillnad på om det är dotterns kläder, eller frugans när en Fridolf är kommenderad till att vika ihop tvätten. Jag har ingen dotter, men jag ser det jag ser när jag är ute och rör på mig.

Jag är en man, en man som skulle kunna vara i sina bästa år om man bara hade haft lite mer innanför pannbenet när det handlade om yrkesval, livsstil och en hel del annat. Som man med två år kvar till de 50 åren känner jag mig hyfsat trygg när jag är ute och rör på i Stockholmsnatten. Ibland kommer det fram det något fyllo och brölar något ohörbart i ansiktet på mig. Ofta dyker det upp en tiggare med en pappmugg eller en totalt ointressant rip-off av Situation Stockholm och käbblar om att jag borde ge honom eller henne pengar. Det är störande, men jag upplever det aldrig som hotfullt. Om jag någon enstaka gång har känt mig hotad så har det aldrig haft något att göra med vem jag är, hur jag ser ut eller varför jag har mage att röra mig där jag rör mig och då.

Jag jobbar nattpass i vårdsvängen, och det gjorde jag häromnatten. Det var lugnt på arbetsplatsen, jag och kollegan hade tid att käka en sen middag tillsammans för en gångs skull. Hon, som ligger mig varmt om hjärtat och som är mor till mina fyra söner, var ute i Stockholmsnatten. Hon hade gjort en räkkryssning i mörkret, i duggregnet, i det som den kvällen kändes mer som höst än som den vår det borde vara. Kanske finns det en symbolik i det, att det var rått, blåsigt och kallt den där kvällen då hennes känsla av trygghet dog i suckarnas gång mellan Centralstationen och T-centralen.

Hon ringde mig. Hon grät. Hon var förtvivlad. Hon tyckte inte alls att hon såg ut som en ”hora”. Hon hade ingen djup u-ringning som avslöjade mer av kroppen än den dolde. Hon hade ingen kort kjol som visade mer skinn än den dolde. Hon hade ett par tights, en snygg blus, en skinnjacka och ett par snygga men fotriktiga skor. Men när hon hade lämnat sina kollegor vid tåget halvtimmen innan midnatt för att via suckarnas gång komma till tunnelbanan och den vägen hemåt så var det en ”jävla hora!” hon var i en ung mans ögon.

Hon hulkade från perrongen, hon andades ryckigt och hade bara fokus på att hålla koll på rulltrapporna. Följde han fortfarande efter? Var han fortfarande ute efter att berätta för henne vad han ansåg att hon såg ut som? Fanns det inga väktare i närheten? Och där satt jag, med en Jureskog-burgare i näven på jobbet och var kände mig helt hjälplös. Jag kunde inte göra mer än att finnas som en trygg röst på andra sidan etern. Hon snyftade fram att det var så förnedrande, så hemskt – att hon ville sparka kulorna av den där jävla idioten som på bruten svenska dömde henne för hennes klädsel, för hennes make-up, för hennes blotta uppenbarelse i Stockholmsnatten. Men hon vågade inte höja rösten, hon var livrädd över situationen – över vad som skulle komma ifall hon käftade emot, ifall hon inte ökade på takten och steglängden i sin flykt.

Han hade drogögon mitt i ansiktet, ett kroppsspråk som signalerade att avståndet mellan den gapande käften och nävarna mättes i millimeter och nanosekunder. Han var utåtagerande, och i hans värld fanns det inte plats för en svensk kvinna, lite på lyset och lite uppklädd i Stockholmsnatten. Hon brukar kunna vara kaxig och uppkäftig, självsäker och ha skinn på näsan men nu flydde hon situationen med en afrikansk man i 25-årsåldern som lommade efter henne i två-trehundra meter och skrek förnedrande saker, hemska invektiv efter henne.

Hon var i chock när jag pratade med henne på bussen. Såg hon ut som ”en hora” var frågan som kom massor av gånger under samtalet. Hon var livrädd för de där andra på bussen som påminde om idioten på Centralen, men kom ner lite i varv när de klev av utan att skrika några hemskheter i hennes ansikte. Hon var i chock morgonen efter, och är det nog fortfarande innerst inne och allt på grund av en idiot som faktiskt inte har här att göra – inte i Stockholmsnatten, inte i vår huvudstad, inte i vårt toleranta Sverige.

Om inte en snart 50-årig kvinna kan röra sig i Stockholmsnatten en torsdagskväll utan att ofredas, hur har då landets döttrar det här och nu, när de gör stadens gator och torg? En ensam idiot lyckades sparka undan trygghetskänslan för en kvinna på bara någon minut. Nästa gång, om det blir någon kommer jag att få möta henne, kanske ta ledigt från nattpasset för att hon skall orka, våga och leva det liv hon tidigare alltid har levt. Skall det behöva vara så? Det är Mors dag idag, och mina barns mor fick otryggheten i ”present” av en okänd man…

Om en ensam galning kan visa så mycket hat, så mycket förakt för en kvinnas blotta uppenbarelse i Stockholmsnatten, hur mycket hat kan då inte alla andra hatare uppbåda tillsammans? Det är en tanke som gnager i mig nu. Vart är vi på väg? Finns det någon återvändo? Var kommer de att finnas – de som pratar om ett tryggare Sverige nu än någonsin – när detta skall debatteras någon gång?