I NATT JAG DRÖMDE…

Just då tyckte jag att den gamla tanten var en gammal hagga. Jag tyckte att hon hånade mig, mina livsval. Där satt hon i en stol, på ett sjukhem och sjöng så stämbanden höll att på gå av. ”I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut…”

Alldeles innan hon tog ton, med något maniskt i blicken och ett sataniskt leende på läpparna hade jag svarat på frågan vad jag skulle bli när jag blev stor. Stor? Jag var ju bara några myrsteg från att bli stor! Jag svarade militär, yrkesofficer. Det var min dröm. Den gamla tanten gillade inte svaret. Hon hade säkert föredragit lärare, läkare eller något annat. Men jag hade bestämt mig, redan när jag var 15 år och flydde ut ur det där rummet på sjukhemmet till falska toner och en moralisk uppläxning av en gammal pacifistkärring.

För mig var officersyrket ett naturligt val. Mormor och morfar med min moster och mor hade fått fly från Estland, kriget och det kommunistiska förtrycket som rullade in från öster. På andra sidan Östersjön fanns fienden, i form av den sovjetiska krigsmakten. Den dagen de skulle komma över Östersjön eller genom Finland skulle vi försvara oss, kriga och kämpa. Något annat fanns inte, inte i min värld iallafall.

Den svenska fredsaktivisten förundrade mig redan då. Något mer naivt kunde man med till visshet gränsande sannolikhet inte hitta bland de varelser som rör sig på två ben. Någon galnare gick inte att försöka resonera med. NATO-övningar var alltid hemskast, sedan kom våra svenska militärövningar. Då demonstrerade de svenska fredsaktivisterna och sjöng ”I natt jag drömde…” Men när sovjeterna övade landstigningar på andra sidan Östersjön så ägnade sig den svenska fredsaktivisten åt knyppling, batik, rollspel och UFO-skådning. Så var det då. Så är det nu.

Min mor var en sådan där fredsaktivist. Jag hade svårt att förstå hur man som krigsflykting, undan kommunismen, kunde gå och bli pacifist. Ville hon fly igen? Vi käbblade ofta om det där med försvar, och hon blev väldigt upprörd när jag som 15-åring gick med i Svartlösa Ungdomskompani i Hemvärnet. Den dagen jag fick reda på att jag hade antagits till Marinens Officershögskola så grät både hon och jag – jag glädjetårar, hon tårar av sorg och vrede. Det var nästan som om ”I natt jag drömde…” låg och darrade nere i halsen på henne. Men den kom aldrig.

Jag blev officer, under en alldeles för kort tid av mitt liv. Jag lyckades infria mina drömmars mål och komma in på Officershögskolan. Det blev reservofficer av det hela till slut, och en kugge i det försvar vi hade då. Fredsaktivisterna syntes då och då. Om det inte var vid en övning så på en demonstration i huvudstaden. Alltid lika naiva. Alltid lika tunnelseende. Alltid lika obotligt lojala att springa Ivans ärenden. ”Kärnvapenfri zon!”, ”Nedrustning!”, ”Nej till Viggen, JAS och alla andra svenska stridsflygplan!”.

Nu är den ryska flottan på väg med sin största atomubåt och sitt största ytstridsfartyg mot Östersjön. Där skall de öva och visa upp sig, markera revir och höja temperaturen. De svenska fredsaktivisterna syns inte, hörs inte, märks inte. De finns kvar men de protesterar istället mot svenska övningar, mot de utländska förband som kommer öva med Sverige för Sverige. Hade det varit den amerikanska flottan som var på väg mot Östersjön med sina största fartyg hade det hängt klasar av fredsaktivister på Stora Bält-bron. Hade det varit NATO-fartyg istället för kinesiska skorvar som seglade in i det som aldrig någonsin har varit Fredens Hav så hade det stått en bataljon batikhäxor och sjungit ”I natt jag drömde…” vid Öresunds stränder.

I den svenska fredsaktivistens ögon är det alltid USA som är satan och djävulen. Vietnam 1967 måste alltid vara värre än Afghanistan 1980. Den svenska fredsaktivisten är ingenting annat än en labil landsförrädare som inte fattar vad som är rätt och vad som är fel. Den svenska fredsaktivisten skulle hellre protestera mot en allt mindre Toblerone-kaka än en rysk anfallsövning på andra sidan Östersjön. Detta beteende tycks vara en av få saker som består över generationer och över oändlig tid. Den svenska fredsaktivisten retar upp mig lika mycket då som nu.

 

Fotnot: Jag drömmer också om att det kan bli fred på jord och att alla krig tar slut. Men jag vet att det är en dröm, en önskedröm som har bra mycket mindre chans att bli verklighet – till skillnad från mardrömmen…