SEGER UTAN SÖTMA – JESSICA STEGRUD

”-Jag är ju i alla fall humanist” – säger han med eftertryck och slänger en blick över axeln. Åmar sig lätt där han sitter mitt emot mig. I sin mörka, lite nötta ullkostym med pressveck, dubbelknäppning och handbroderat emblem. Som hämtad ur en reklamfilm för engelsk herrkonfektion. Om det inte vore för den skrynkliga skjortan och det yviga håret – hinner jag tänka – innan nästa stöt sätts in.

”- Vi delar helt enkelt inte värdegrund. Som du vet”. Han ser på mig. Tittar noga. Väntar på det sedvanliga motdraget. Men innan jag lyckas uppbringa tillräcklig energi – hinner han ta en klunk vatten, slänga en ny blick över axeln och i en kort, koncis ton proklamera ” -Jag förstår inte varför du surar, du har ju vunnit. NI HAR JU VUNNIT”.

Jag förstår vad han åsyftar. Vi har diskuterat politik och samhällsutmaningar till och från i många år vid det här laget. Vi har stött och blött sakfrågor, ansvar och värderingar. Delat tidningsartiklar, argumenterat, grälat, skrattat och tigit. Han har – med sin långa politiska erfarenhet och med ”humanismen” och ”antirasismen” på sin sida – alltid outtalat spelat i A-laget. Haft det ”moraliska” överläget i sin laguppställning. Själv har jag med mina faktabaserade analyser och ideologiskt ofärgade glasögon periodvis varit förvisad till avbytarbänken men alltid laddat om och tagit mig in i matchen igen. Tänkt att sunt förnuft är mitt starkaste kort. Att jag spelar i samma lag som verkligheten och att min vän förr eller senare kommer tvingas ner från läktarplats och möta de utmaningar han så ivrigt förnekar.

Och nu är vi här. Han har kommit till någon form av insikt. Erkänner sig besegrad. Och det är stort. Hans utopiska och mångkulturella dröm har fallit på sin egen orimlighet och han är stor nog att erkänna det. ” -Men varför surar du?” Frågan är uppfordrande och jag önskar att jag kunde brista ut i någon form av segerjubel men jag känner mest en stor uppgivenhet. Och sorg. Jag suckar högt. Blundar demonstrativt. Suckar igen.

Du förstår inte. Det här är ingen fotbollsmatch. Inget slutspel. Ingen final med en värdig vinnare. Vi är än så länge bara i grundomgången. Det är fortfarande långt till final och vägen dit kommer vara stenhård och slutresultatet ovisst. Och det är inte bollen vi slåss om. Det är bilden om verkligheten. Det är problemformuleringsprivilegiet. Och om vilka värderingar som skall få prägla oss och våra liv.

Tänker på allt som återstår. På förlorad vänskap. Förlorad tid. Förlorat handlingsutrymme. På priset för den kvävda debatten. På notan som är skickad till mina barn och kommande generationer. Tänker på allt vi nu har framför oss.

Det må vara en delseger men på många sätt är vi alla förlorare.

En liten seger. Men helt utan sötma.