SAMLANDE POLITIK – TAPANI JUNTUNEN

Samlande politik för ett heterogent samhälle.

Länge var Sverige ett homogent samhälle, med endast mindre inslag av människor från andra länder. Idag är den verkligheten borta. Istället har vi ett heterogent samhälle. Det är multikulturellt, med tillhörande multinormativitet som inte handlar om mat, dans eller musik, utan en variation i normer och värderingar. Sverige är multietniskt. Vi har en stor spridning gällande från vilka länder människor kommer hit – och minoriteter från dessa länder. Vi har också genom invandringen blivit ett mer multireligiöst land. Det sista är också att klansamhället har trängt in i Sverige och utmanat den svenska staten.

För att möta detta politiskt måste man stärka olika saker – som alla syftar till att skapa en samlande politisk kraft. En kraft som skär igenom alla nya lager som applicerats det forna homogena samhället. Dagens idé om det mångkulturella samhället fungerar inte alls som en samlande politisk kraft. Tvärtom leder den till splittring. Dessutom ökar den ofriheten för olika minoriteter och grupper –  barn, kvinnor, homosexuella och judar. Dessa grupper bildar således tillsammans en majoritet som alla påverkas av det nya heterogena samhället. Dessutom – i alltför stor utsträckning – har utvecklingen präglats av det som författarinnan och skribenten Ann Heberlein kallar den banala godheten. En relativistisk linje som ursäktar varje nytt kulturellt inslag, även om inslaget bryter mot lagstiftningen. Om nu tanken är att det mångkulturella samhället ska maximera friheten, så är utfallet det motsatta. Varken godhet eller frihet kan utvärderas utifrån intention och principer, utan utifrån utfall.

Sverige har en lång tradition av att långsamt utvecklas från ett tydligt kristet land och monarki mot en sekulär demokrati. Det är vårt politiska arv. När jag talar om det konservativa och det sekulära, brukar en del kristborgerliga påpeka att man i ett västerländskt land inte kan kallas konservativ om man inte också är kristborgerlig. Det är möjligt att ett dylikt resonemang fungerar alldeles utmärkt i ett homogent samhälle, där just de religiösa inslagen består främst av kristendom. Men så ser inte Sverige längre ut. Det nya konservativa måste istället vårda det sekulära arvet.

I Sverige har det inte varit någon tradition av att betona det nationella. Nationalism har betraktats som något avskyvärt som tillhör 30-talets Nazityskland. Sverige har med sin homogena befolkning inte behövt betona den nationella gemenskapen politiskt. Det har fungerat ändå. Björn Borg och Ingemar Stenmark har räckt som nationella och kulturella markörer för att förena. Men det duger dessvärre inte längre i dagens heterogena samhälle. Det nationella måste återigen betonas politiskt. Här vill jag betona att den nationella aspekten inte syftar till att återföra Sverige till ett homogent tillstånd, utan att det handlar om vilken politik som måste råda just för att landet idag är heterogent – och hur det heterogena samhället ska utvecklas och möta morgondagen.

I det samhälle vi lever är staten en tydlig kulturmarkör, som skiljer sig markant från ett samhälle präglat av klanen. Jag hävdar att staten är det som präglar vårt samhälle allra mest, vårt största kulturella uttryck. Staten kräver ett frivilligt våldsmonopol, rätten att bestraffa och korrigera för den som inte följer lag. Idag utmanas staten av klanen. Under lång tid har det homogena samhället präglats av stor social tillit. Vi har kunnat kosta på oss ett debatterande i årtionden om sociala insatser eller hårdare straff är bästa vägen. Den tiden är nu förbi. Nu återstår att så fort som möjligt stärka upp staten. Med starkare polis, med kraftfullare lagstiftning. Staten måste hävda sitt monopol, och sin suveränitet över klanen. Av alla integrationsinsatser som någonsin gjorts är detta den allra viktigaste.

Den samlande politiken för ett heterogent samhälle som jag därmed talar om måste ideologiskt bestå av en ny konservativ politik som beaktar det sekulära arvet och bygger vidare på det. De nya religiösa måste hänvisas till främst hemmet. Politiken måste hållas fri från religiösa inslag. Staten måste hållas fri från religiösa inslag – det innebär alla myndigheter och institutioner. Det multireligiösa samhället kräver en tydligare sekulär demokrati.

Det måste också vara en politik som inte värjer för att lyfta upp den nationella aspekten, som tydligt kopplar ihop nation och stat – till exempel genom att kräva färdigheter i svenska språket för att erhålla medborgarskap. Medborgarskapet bör också föregås av samhällsinformation och prov om de grundläggande lagar som präglar just Sverige. Allt detta för att styra upp samhället normativt, för att bryta den normativa splittringen som präglar dagens mångkulturella samhälle. Den nationella aspekten behövs för att vara den nya förenande kraften i samhället, i kontrast med det multietniska.

Det heterogena samhället kräver mer av politiken än det homogena samhället. Sveriges politiska landskap måste kalibreras om för att möta ett nytt samhälle. Gamla lösningar för en homogen befolkning duger inte. Den tiden är redan passerad. En stärkt stat och nation i en stark sekulär demokrati möter dagens samhälle – och samlar den.

Tapani Juntunen

Nybliven medlem Sverigedemokraterna.