TOMMA ORD

De var så stolta. De var så nöjda. De var den första regeringen i hela världen med en feministisk utrikespolitik. Ingen annan hade kommit så långt som den svenska regeringen. En feministisk regering med sin feministiska utrikespolitik skulle göra avtryck i världen. Margot Wallström skulle bli den feministiska utrikespolitikens galjonsfigur. Men var allt bara tomma ord?

” – Jämställdhet mellan kvinnor och män utgör en grundläggande målsättning för svensk utrikespolitik. Uppfyllandet av kvinnors och flickors grundläggande mänskliga rättigheter utgör såväl en skyldighet inom ramen för internationella åtaganden som en förutsättning för att nå Sveriges bredare utrikespolitiska mål om fred, säkerhet och hållbar utveckling.” – Regeringens hemsida om den feministiska utrikespolitiken.

En grundläggande målsättning? Uppfyllandet av grundläggande mänskliga rättigheter för kvinnor och flickor? Sedan lyfter inte den feministiska regeringen med sin feministiska utrikespolitik för att markera sitt feministiska missnöje med att Saudiarabien väljs in i FN:s kvinnokommission. Alla tomma ord om grundläggande målsättningar för uppfyllandet av kvinnors och flickor grundläggande mänskliga rättigheter får samma värde som en av utrikesministerns använda pappersnäsdukar…

Kanske var landet med den feministiska utrikespolitiken tvunget att rösta ja, eller lägga ner Sveriges röst. Vad Sverige gjorde eller inte gjorde får vi kanske aldrig veta. Det enda vi med säkerhet vet är att feministisk utrikespolitik inte fungerar i praktiken, som när man skall hantera länder med en extremt patriarkal inrikespolitik – som Saudiarabien. Det är då det blir tomma ord av allt det som var så fantastiskt och glädjande tidigare.

När man sedan försöker gömma sig bakom att borgarna minsann inte gjorde ett dyft för att stoppa Iran från att kliva in i FN:s kvinnokommission för några år sedan så visar det hur lite man har förstått i den feministiska regeringen. Alliansregeringen stod inte och slog in bröstkorgen på sig själva medan de stötte fram ”feministisk utrikespolitik” i varje utandning. De placerade sig inte på den högsta hästen, och såg sig inte själva som unika och bäst i världen. Det kan betraktas som äckligt att inte markera mot Iran i en kvinnokommission. Men det var inte lika äckligt som när en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik inte lyfter ett finger för att markera mot Saudiarabien. Det borde vara höjden av politiskt äckel, men det fattar inte den svenska feministiska regeringen med sin feministiska utrikespolitik.

Men alla andra länder då? Alla de andra som röstade ja till Saudiarabien, eller lade ner sina röster? De då? Är inte de hemska, och inte ett dugg bättre än Sverige? Jo, alla andra har en bättre ursäkt oavsett vilken ursäkt det är. De är inte Sverige. Den svenska feministiska utrikespolitiken är ju unik, säger den feministiska regeringen själv. Då får man banne mig vara unik också, sticka ut och visa att utfästelser om ditt och datt inte bara är tomma ord. Men det är allt den svenska utrikespolitiken mäktar med just nu. Tomma ord.