EN INFANTIL SAMTID – HANS LI ENGNELL

Hans Li Engnell gör oss återigen sällskap på I otakt med en aktuell text om en infantil samtid. När inte Hans förgyller den här bloggen med sina texter hittar Ni honom på den egna bloggen Fristad, som hittas HÄR. Tills Ni hittar dit, läs detta alster.

En infantil samtid

Det brukar sägas att vi har de politiker vi förtjänar. Det ligger förstås mycket i detta eftersom det är vi kollektivt som väljer dem. Men frågan är om vi inte också har de journalister och den journalistik vi förtjänar.

Människors önskan att få saker förklarade på ett enkelt sätt, att få raka och tydliga motsättningar presenterade för sig där det ena är gott och ska hyllas, det andra är ont och ska brännmärkas, sätter delvis ramarna för hur journalistiken ser ut. Pressen producerar ju det som efterfrågas, och vill läsarna/tittarna/lyssnarna ha kort och lättbegriplig information utan jobbiga djupanalyser, får de givetvis detta. Men samtidigt är journalisterna själva en del av denna infantila kultur och producerar det de själva förmår och tycker om.

Tanken en gång i tiden var att public service skulle stå över allt detta. Medan kvällspressen levde på att sälja lösnummer med sin sensationsjournalistik kunde SVT och SR producera både opartiska och lite djupare reportage. Medan Robert Aschberg sågade sönder studion med motorsåg i TV3 skulle SVT hålla i intellektuella samtal i Fråga Lund. Att statstelevisionen någonsin var opartisk är osannolikt, men det har under decennier producerats mycket bra som hade varit svårt att sälja in hos andra aktörer.

Dessa dagar är förbi. Public service är i dag en tvångsfinansierad version av TV3 dominerad av underhållningsprogram och dokusåpor. Parallellt med denna utveckling har statsmedierna SVT, SR och UR genomgått vad vi i brist på ett bättre ord kan kalla värdegrundifiering. Detta påverkar hur nyheter presenteras och vinklas men också vad som inte sägs, vilka nyheter som aldrig blir nyheter i licensmedierna.

Åter till infantiliseringen av det offentliga samtalet. Våra största medier svämmar över av undermåliga tyckartexter på ledarsidor, debattsidor och i krönikor. I synnerhet de sistnämnda har överlag en nivå som om de skulle rensas från detaljer som avslöjar att skribenten passerat 30 med lätthet kunde bedömas vara skrivna av en medelmåttig fjärdeklassare.

Många journalister är både obildade om och ointresserade av vår moderna historia. Deras enda historiska referensram är Hitlers maktövertagande 1933 och de hemskheter som följde under åren efter, därav dessa ständiga 30-talsreferenser. Detta fick de läsa om lite grand i högstadiet. Men inte ens detta omtalade 30-tal, och upprinnelsen till nazisterna, har de särskilt bra koll på. Referenserna görs inte för att visa på intressanta historiska paralleller utan används enkom för att svärta ned motståndarna.

Några dussin barnsliga krönikörer i landets största medier kanske inte borde betraktas som ett bekymmer i det stora hela. Problemet uppstår när dessa krönikörer tangerar nivån för hela samhällsdebatten. Då måste politikerna anpassa sig till denna när de presenterar ett budskap. Om väljarna är vana vid att få migrationspolitiken förklarad av rikskända komiker och om det är skådespelare som förklarar hur tryggt Sverige är, sätts nivån för det politiska samtalet där.

Komiker och skådespelare är månne duktiga på det de gör i sin profession, men de är inga experter på vare sig migrations-, integrations- eller kriminalpolitik och påstår heller inte detta. De lyfts emellertid fram eftersom deras budskap passar som hand i handske i mångas önskan om att få tillståndet i landet och världen förklarat både ur rätt perspektiv och på ett lite enklare sätt. Samhällsdebatten förvandlas därmed till en perverterad version av programmet Klartext.

Hans Rosling hade förmågan att åskådliggöra komplicerade skeenden visuellt. Filip & Fredrik försökte sig på något liknande när de visade på Sveriges andel av mottagna asylsökande globalt genom att skära i en gigantisk smörgåstårta. Det här förstår folk. Detta vill folk ha. Ingen missförstår den som skär i en smörgåstårta.

Att världen är komplicerad, full av gråzoner och att det sällan finns ett enkelt svar på en fråga, accepteras inte längre. De insiktsfulla analyserna ryms varken i TV-debatter eller nyhetsinslag. Noteras bör dock att den enkla förklaringen bara är acceptabel så länge den presenteras från rätt håll, något som ett antal personer bittert fått erfara den senaste tiden.

Den som kritiserar kriminalpolitiken och migrationspolitiken och kräver skärpningar bemöts med fnysningar om att ”det faktiskt inte är så enkelt”. Samma personer som nyss applåderade visualiseringen av svenskt flyktingmottagande med att skära i en tårta tycker nu att den som är kritisk till den politik som förts inte ska hemfalla till enkla lösningar på komplicerade problem.

Mitt i vår infantila samtid finns alltså ett stort mått av ironi. Ibland förväntar jag mig att någon i bakgrunden ska ropa ”bryt!”, alla sluta spela sin roll och regissören komma fram och fråga alla inblandade: ”Hur tyckte ni att det här gick?”