BARA BARNET

Ett oskyldigt barn, bland alla oskyldiga offer. Det som gjorde så ont redan innan smärtar nu ännu mycket mer. Begravda, bearbetade känslor som jag hade lyckats förtränga kommer tillbaka med full kraft. En oskyldig flicka, på promenad i centrala Stockholm på väg hem från skolan, en 11-årig flicka med hela livet framför sig. Sedan kom den vedervärdiga mannen från Samarkand med en lastbil…

Jag jobbar med sjuka och skadade barn. I en allt tyngre arbetsmiljö, allt mer pressad sjukvård är det barnen som gör mina arbetspass. Jag möter rädda barn. Jag möter narkoslulliga barn som är jublar åt sitt gips. Jag möter barn med smärtor, barn som är nöjda med att ha blivit av med smärtan, barn som har jobbigt med andningen, barn som tar ton så att luften tar slut i lungorna. Det handlar om barn, dessa underbara små, oftast naiva personer som säger precis som det ännu lite mer under påverkan av våra potenta läkemedel. ”Vad fet du är!” från en liten blek parvel som nyss hade vaknat ur narkosen. En förälder som generat hyssjar, jag som skrattar åt den välfungerande observationsförmågan och läkemedlets fantastiska effekt.

Dessa underbara barn. Men jag möter nästan aldrig barn som är riktigt illa däran. De hamnar på barnintensiven, en arbetsplats jag aldrig skulle klara av att jobba på. Jag beundrar de som kan och orkar. Jag gör det inte.

Det var en gång, på en av alla mina före detta arbetsplatser – en akutmottagning för vuxna . De enda barn man stötte på där och då när jag jobbade där var ungarna med olika saker i örat, i näsan och med något ont i halsen – på ÖNH-akuten. Öron, näsa, hals. Charmiga ungar. Barn som man behandlade snabbt och skickade hem.

På en akutmottagning är döden alltid närvarande. Efter några år är döden något naturligt, ett resultat av ett hjärta som inte orkar eller en hjärna som ger upp av en eller annan anledning. Ofta var åldern inblandad, som en delförklaring till varför det slutade som det gjorde. Oftast var döden värdig. Vi gjorde det vi kunde, och oftast var det riktigt jobbiga att ta hand om den avlidnes anhöriga.

Så kom det där barnet till oss, till oss som tyckte att vi klarade av det mesta av det värsta. Ett oskyldigt barn. Ett avlidet barn. Alla vi förhärdade, erfarna gjorde allt i vår makt och lite till för att rädda det där barnet – som i ärlighetens namn var bortom räddning redan innan ankomsten till ”oss”. Ett aldrig så jobbigt arbete med att ta hand om anhöriga – föräldrar och syskon. Efter det bröt vi ihop, allihop på ett eller annat sätt. Debriefing i veckor och månader. Kollegor som aldrig riktigt blev sig själva igen. En känsla av otillräcklighet och ångest, sorg och förtvivlan. Så mådde vi. Hur mådde då inte de där föräldrarna som man med rödgråtna ögon och en darrande röst hade försökt att trösta, utan en chans att lyckas.

Just de känslorna från den där dagen kommer tillbaka nu, när jag läser om den 11-åriga flickan som var en av de som mördades brutalt när terrorn kom till Stockholm. Sorgen och förtvivlan som redan fanns där blev ännu lite värre. Ångesten växlade upp.

Mina tankar går till alla offer och deras anhöriga, men de går ännu lite djupare till den 11-åriga tjejens familj. Ingen som inte har varit där Ni är kan förstå vad Ni går igenom, och de som förstår vad ni går igenom önskar ingen att ha hamnat där de en gång var. Oskyldiga barn skall inte dö, inte lida, inte skadas – och absolut inte behöva möta den vuxna ondskan i form av en terrorist – som råkar vara fyrbarnsfar.

Hur är det ens möjligt? Den ondskan går inte att förstå, och inte heller att förlåta…