ENDAST DE FÅR STANNA KVAR – VICTORIA BROMAN

Lördagens lektyr får min goda vän Victoria Broman stå för, då jag själv av olika jobbiga anledningar inte kommer att ha tid att häcka vid datorn. I en personlig text blir Victoria den tredje kvinnan som få komma till tals på I otakt, med denna gästkrönika. Läs och fundera.

Endast de får stanna kvar.

I det svenska offentliga rummet är det lågt till tak. Jag är ledsen för det. Och frustrerad. Det är riskfyllt att debattera och kritisera i brännande frågor. Inte så att livet står på spel. Sverige är inte där. Inte än i alla fall. Men alla vänner orkar inte förstå. Vill inte. Kan inte. Men jag gör det ändå. För min historia ska inte få upprepas. Inte utan motstånd.

Jag går i bitar när jag hör svenskar försvara demokrati och jämställdhet samtidigt som de inte kan se att detta är utmanat av en mycket stark icke sekulär rörelse vid namn Islam. Några satte säkert i halsen nu, andra skrockar självbelåtet att jag är rasist medan några vill fortsätta att lyssna på min historia. Jag skriver för er alla.

Jag har uppnått många av mina mål i livet. Det har jag gjort till stor del för att jag har kämpat hårt. Det är jag stolt över. Jag har en gång flytt från islam. En religion, och kultur, som är brutal. En religion, och kultur, som är kvinno- och demokratifientlig. Kvinnor måste vara klädda i tält. Otrogna fängslas och dödas. Oliktänkande kan få halsen avskuren. Demokrati är ett okänt begrepp. Män får äta mat före kvinnor. Män kan kräva sex av barn och en kvinna måste ställa upp på samlag precis när hennes man vill. Detta är väl ändå inte islam säger ni? Jo, och mycket mer. Värre och bättre. Men detta är Islam i vardagen. Som jag känner den.

Det finns många invandrare i Sverige som har lyckats bra. Många är muslimer. De allra flesta är bra människor, precis som infödda svenskar. Jag älskar att umgås med många som jag delar kultur och tradition med. Det där med igenkänning är viktig i relationer. För att kunna ta hand om vänskap. För att kunna bygga omtanke. De som lyckats ta sig fram i samhället är de som är assimilerade och som föredrar ett sekulärt samhälle. Som jag.

Jag hade kunnat spela ett spel. Draperat mina åsikter som en vänsterliberal kvinna. Jag hade kunnat pryda varenda veckotidning, stå i rampljuset och sitta i varenda morgonsoffa och orera om värdegrund. Det hade varit en enkel match att som kvinna – högutbildad, framgångsrik företagare, första generations invandrare och född muslim – ta för mig. Jag hade kunnat sitta och berätta hur god jag är och att andra borde följa mitt exempel. Äta iransk – samma sak som rysk – kaviar och dricka champagne samtidigt som jag tycker å andras vägnar att vi har råd och skyldighet att hjälpa hela världen att vandra in i Sverige.

I mina sorgsnaste stunder tänker jag vilken nitlott jag drog som kom till Sverige. Flydde från islam och så visar det sig att svenskar älskar islam och ser som en naturlig del av sin kultur att välkomna allt och alla. Fint. Jo, tjena mors. Sedan tänker jag att det kanske just denna egenskap hos svenskar som gjorde så att jag en gång fick chansen att komma till Sverige.
Det märkliga är att under min första tid i Sverige, trodde jag att alla svenskar var rasister. De såg sura ut. Hälsade aldrig i trappuppgången. Sa aldrig förlåt när de krockade med en i en gångbana. På sin höjd kom det ett ”Ojsan!”. Det var först när jag träffade min man som jag insåg att svenska kynnet var lite besynnerligt. Blyga. Reserverade. Avundsjuka. Konflikträdda.

Islam är ingen snäll religion. Varför välkomnar Sverige som ett av världens mest sekulära länder, med gott om intellektuella människor och många framstående forskare inom historia, medicin, filosofi, ekonomi detta? Jag förstår inte denna naivitet.

Ska man vara aktiv inom politiken – i något annat parti än MED och SD – får man inte kritisera islam och migrationspolitikens konsekvenser. Man blir ytterst obekväm. Man petas bort. Det sker en kraftig selektion mot människor som antingen är ointresserade eller som har en positiv inställning till ett samhälle där islam får oproportionerligt stort utrymme. Endast de som anser islam är en självklar del av den svenska kulturen får vara kvar. Endast de som saknar utbildning, intellekt, kunskap, ryggrad, konsekvenstänk blir kvar. De kvarvarande kliar sedan varandras ryggar.

Därefter bestämmer de över din och min ekonomi. Mitt liv. Ditt liv. Våra liv. Konsekvensen kan bli dagliga motsättningar mellan vi och dom. Hur blir det imorgon och i övermorgon när jag skickar mina barn till skolan? Vad händer om någon självmordsbombare eller lastbilsterrorist tar deras liv? Kommer folk fortsätta samlas på torg och manifestera kärlek genom sång och applåder? Är detta det eviga svaret på en fanatism som breder ut sig?

Konsekvensen av ja-sägares politik blir ett polariserat samhälle. Ett samhälle där grupper som Nordiska Motståndsrörelsen och Muslimska Brödraskapet växer. Motsättningar bland vi och dom. Vad och vilken grupp tillhör jag då förresten? Vi eller dom? Jag får ingen plats inom politiken i Sverige idag om jag kritiserar islam. Då är jag rasist. Uteslutet. Slut. Ordet rasist används flitigt som ett invektiv när någon inte har bättre argument. Bullshit. Rasister ogillar folk på grund av hud- och hårfärg. Den som kallar islam- och migrationskritiker för rasister är intellektuellt ohederlig.

Jag önskar Sverige kunde fortsätta välkomna människor i nöd. Jag tror fortfarande på att Sverige skulle utvecklas till ett bättre land med öppna gränser och arbetskraftsinvandring. Men kompromissa aldrig vad gäller jämställdhet, barns rättigheter och rätten att ha obekväma åsikter. Aldrig.