HÅNET

Det var två myrstigar som gick rakt igenom den tråkiga stationsbyggnaden. Folk på väg hem med tåget mötte folk på väg hem som nyss hade klivit av tåget. Mitt i rörelsen satt jag på en bänk, i någon sorts värme och väntade på att min buss skulle komma och gå. Där – i all stress, i de hastiga rörelserna – kom den lilla krumgumman med sin rullator. När alla andra hade kurs på rulltrappan eller dörren ut på perrongen siktade hon in sig på en av papperskorgarna…

Hon började att rota i soporna. Det var en syn som jag hade sett tidigare, den svenska fattigpensionären som försöker piffa till tillvaron med några kronor från panten på några burkar och PET-flaskor. Blodpuddingen kanske kunde bli lite Pyttipanna. Mariekexet kanske skulle kunna bli en bulle. Medan hon stod där och grävde började jag tänka Eliassonskt. I bakgrunden hördes ett bröl som närmade sig snabbt.

Jag blev naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar. Hon som tvingas rota i sopor och hennes anhöriga. Den enskilda gamla tanten som måste stå där med nävarna i andras matrester och pappersnäsdukar. Vad har den kvinnan varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den tanten växt upp under? Vad är det för bakgrund hon bär med sig? En före detta hemmafru, där gubben jobbade och hon skötte hemmet och där hon blev änka när gubben trillade av pinn? Inte osannolikt. Brölet var nu nära, och kvinnan såg livrädd ut där hon stod med en Fanta-flaska i den seniga högerhanden.

En grov man gestikulerade vilt, och brölade obegripligt. Vad han menade gick inte att missförstå. Han hade pinkat in sitt revir, och det som fanns av pant i den papperskorgen var hans och bara hans. Ingen svensk fattigpensionär skulle komma här och vittja hans papperskorg. Tanten darrade, men höll krampaktigt fast i pantflaskan. Han slet flaskan ur tantens hand och tanten ramlade lätt baklänges men lyckades sätta sig på rullatorn, likblek och skakig. Mannen med flaskan hytte med näven och skrek fortfarande. Två ordningsvakter jobbade sig fram i folkmassan, där några medmänniskor nu stöttade den gamla tanten och försökte få den grova mannen att förstå att det där var obegåvat och hemskt. Han skrek vidare, och högre.

Brölandet försvann mellan två bastanta ordningsvakter uppför trappan. En sprattlande grov man med fötterna i luften. Någon spridd applåd från någon resenär. En gammal tant som fick kärlek, ömhet och några tjugor där hon satt på sin rullator och hämtade andan med sin PET-flaska i handen. Hon skakade fortfarande, men färgen i ansiktet började komma tillbaka. Där och då upptäckte jag att min buss rullade iväg på gatan utanför.

Regeringen höll en pressträff om en satsning på landets pensionärer. Drygt 2 miljarder kronor skall gå till 1.4 miljoner av landets pensionärer. Det blir som mest 200 kronor extra i pensionärens börs. Det motsvarar 200 tomburkar eller små PET-flaskor, alternativt 100 större PET-flaskor. Det är 200 kronor som behövs där, men det är ett hån. Blodpuddingen kan bli Pyttipanna. Mariekexen kan bli en bulle, men det är ett hån. När de fattigaste pensionärerna jagats bort från soptunnorna och pantflaskorna av tiggarna blir det ett nollsummespel för de fattigaste, mest utsatta pensionärerna.

Statsministern och finansministern var stolta och nöjda med sin satsning, som motsvarar ungefär 3% av det Migrationsverket får i höjda anslag för att klara sitt jobb. Det är en del av hånet av de som har byggt Sverige till det Sverige en gång var. Där stod statsråden och såg självbelåtna ut, medan det tickade in avsevärt mer än 200 kronor på deras arvodeskonto när de hånade de svenska pensionärerna med några brödsmulor.  Politik handlar ytterst om att prioritera, och här är prioriteringen lika tydlig som en del av hånet.

Papperskorgarna och soptunnorna finns inte där för den fattigaste pensionären längre. Den är tömd och bevakad redan när rullatorn rullar fram. Den svenska fattigpensionären syns inte längre vid fåglarna i dammen, med sin brödpåse och sina brödsmulor. Det finns en anledning till att det ser ut så, eller rättare sagt inte ser ut så längre. Brödsmulorna behövs därhemma.

Är det ett Sverige vi kan vara stolta över, som hånar och förödmjukar de som byggt Sverige? Där prioriteringarna oavsett regering aldrig tycks gynna de som har det riktigt tufft? Där regeringen tror att 200 kronor kommer att lyfta misären till en dröm…?