DEN SJUKA VÅRDEN

Situationen på landets akutmottagningar börjar att slå igenom. Vården möter sina ”utmaningar” stående på knäna, och bakbunden. Kris, kaos, kollaps och katastrof är fyra ord som täcker in hela skalan av akutmottagningarnas verklighet vintern 2017. Dygnslånga köer. Överfulla korridorer. Patienter som väntar på att bli inlagda på en vårdplats som inte finns eller är belagd av någon annan. Vårdkrisen har blivit ett vårdkaos, kollapsen och katastrofen sitter bredvid patienterna i väntrummet…

Att något måste göras borde vara uppenbart till och med för en inskränkt politiker med en släng av både selektiv dövhet och blindhet. Problemet för oss i vården är att det som måste göras är av akut karaktär, medan de hållbara lösningarna kommer att ta lång tid att realisera. Några felaktiga och förhastade beslut idag kan innebära att ännu fler vårdanställda lämnar vården.

I Svenska Dagbladet kan vi läsa om en akutläkares förslag att ta bort Arbetsmiljöverkets viteskrav på sjukhus som överbelägger vårdavdelningarna för tungt och grovt. Läkaren är säkert desperat, och medveten om att akutmottagningarna måste få i väg sina inläggningsfall till avdelningarna för att kunna bedriva någon sorts ursäkt till vård.

Problemet är att situationen på vårdavdelningarna inte är ett dugg bättre än på akutmottagningarna. Överbeläggningarna är kroniska. I varje skrymsle där man kan lägga en patient ligger det redan en patient. Beläggningsgraden på sjukhusen är oftare 120% än 90%. Förmågan att hantera en katastrof/masskadesituation i princip obefintlig. Marginalerna har utplånats av politiska beslut. Personalen går på knäna, och mår dåligt av känslan att aldrig räcka till…

I detta läge tycker alltså akutläkaren att det är läge att trycka in ännu fler patienter på vårdavdelningarna, för att avlasta akutmottagningarna. Det är detta som kallas att flytta ett problem. Problemet är att problemlösningen är lika effektiv som att bota en hjärnblödning med några Läkerol. Att rucka på kravet om 80 centimeter mellan sängarna på vårdsalar, i korridorer och andra olämpliga utrymmen löser noll. Om inte svensk sjukvård kan erbjuda sina patienter mer än några centimeter av personlig integritet eller personalen en dräglig arbetsmiljö, är det då den sjukvård i världsklass som statsråden i regeringen Löfven twittrar och tjatar om?

Framförhållning i vården?

Stockholm växer med en medelstor svensk stad per år, och så har det varit länge nu. Samtidigt minskar vårdplatserna i huvudstaden. När det gamla slitna Karolinska helt har flyttat över i det Nya fina Karolinska så försvinner drygt 20% av vårdplatserna i Solna. De andra sjukhusen i huvudstaden skall kompensera detta med om- och tillbyggnader, som alla är försenade. De platser som skapas med nya flyglar på Södersjukhuset, Danderyd och på Karolinska i Huddinge väger bara upp bortfallet när gammalt blir nytt. Det blir inte fler platser, och samtidigt växer Stockholm ännu mer…

I mitten och slutet på 90-talet lade huvudstadens politiska majoritet ner två välfungerande akutsjukhus. Nacka sjukhus och Löwenströmska lasarettet försvann som sjukhus. Södersjukhuset fick täcka upp för Nacka. Danderyd, Karolinska och Akademiska i Uppsala fick göra detsamma för ”Löwet”. Drygt 500 vårdplatser försvann, i ett storstadsområde som växte lika mycket då som nu.

Speciellt mycket växte storstaden i just de områdena där sjukhusen låg. Nackas folkmängd har ökat med drygt 30.000 sedan man blev av med sitt akutsjukhus. Grannkommunen Värmdö i samma upptagningsområde har hunnit få ytterligare 15.000 innevånare medan Tyresös befolkning har ökat med ungefär 10.000 sedan det sjukhus som var förstahandsalternativet lades ned. Ett nedlagt sjukhus med 250 vårdplatser, en välfungerande förlossningsavdelning, ett populärt och fungerande BB, operationsavdelning, intensivvård, akutmottagning – och 55.000 nya innevånare till de 130.000 som redan bodde i trakten när politikerna bestämde sig för att Södersjukhuset kunde ta över Nackas patienter, förlossningar och verksamhet.

Med det i bakhuvudet har politikerna mage att förundras över varför det ser ut som det gör idag? Är de verkligen så dumma, på gränsen till debila? Att de inte förstår att fler människor som lever längre, som överlever livets skeden i större utsträckning behöver mer vård, fler vårdplatser och mer sjukvårdspersonal? Tydligen inte. Precis som med så mycket annan politik ligger alltid den svenska politikern ett sjumilakliv efter verkligheten och utvecklingen.

Nu handlar det om sjukvården. Tidigare låg politikerna efter när det gällde försvaret, polisen, skolan och allt annat där man kunde ligga efter. Det gör de fortfarande, men sjukvården är i fokus. Det finns ingen quick-fix för svensk sjukvård överhuvudtaget, och frågan är om man kan hålla den allt sjukare vården under armarna innan alla vitala funktioner lägger ner. Man måste vara en obotlig optimist för att tro på något sådant.

Kollegorna flyr. Ersättarna knappt hinner bli varma i bussarongerna innan de drar vidare medan några av oss kämpar vidare. Vi är rejält trötta på politiskt munväder och politikernas oförmåga att planera en sjukvård som kan möta framtiden. Vi lider när de leder. Patienterna lider – men inte länge i det tysta. Det börjar mullra ordentligt nu. I alla led.

 

Gå väldigt gärna med i Facebook-gruppen Rädda Vården!