GOD FORTSÄTTNING?

God fortsättning? Vem tror på den? Vad kan vara gott som fortsätter nu när 2016 har blivit 2017? Inte priserna på öl iallafall. Ölen kostar mer. Vädret? Blev det mer gott när det blev ett nytt år? Tycker man det är man självplågare. Alla som jag har pratat med de senaste dagarna har av en eller annan anledning tyckt att 2016 var ett riktigt skitår. Hur kan man då önska god fortsättning på något som det var skönt att det tog slut…?

Nyårsnatten där jag var. Rädda hundar och starka grannar gjorde att vi för första gången gav fan i fyrverkerierna och istället skickade upp två sådana där asiatiska ljuslyktor över skogen. De steg ljudlöst. De var totalt ofarliga för allt och alla. De var vackra att beskåda när de drev i väg. Fyrverkerierna användes av andra med andra mål än att fira in ett nytt år.

Ambulansen larmas ut till förorten. De två hjälparna i bilen tror sig åka på ett skarpt larm, men det är falskt. Ambulansen lockas in i ett skarpt bakhåll där tunga fyrverkeripjäser används som vapen mot de som finns ute i nyårsnatten och alla andra nätter för att hjälpa oss alla. Ambulansen och andra blåljusfordon lockas in i rena eldöverfallssituationer och det känns inte överdrivet att prata om den svenska intifadan. God fortsättning? På fyrverkeriattackerna? På de ständigt pågående lågintensiva upploppen? På nerbrända skolor och förskolor?

Jag har pratat med två gamla vänner i ambulanssjukvården, den ena i den största och den andra i den fjärde största staden i landet. Att önska dem god fortsättning skulle vara en förolämpning. Deras 2016 har varit deras värsta år. Allt oftare har de behövt tvärnita när de har upptäckt bakhållet i tid. Allt oftare har de behövt polisens beskydd, och låtit polisen ta den första stöten. Allt oftare har de funderat på vad de gör och för vem? Är det värt rädslan och ångesten att rulla ut ur garaget och sätta kurs på en adress i ett ökänt område? Är det värt pisslönen, de obekväma arbetstiderna och den obekväma arbetsmiljön? De tvekar om ambulanssjukvården är framtiden. De ser ingen god fortsättning.

Jag chattade med en gammal bekant i räddningstjänsten i en av landets mellanstora städer. Att öppna samtalet med en önskan om en god fortsättning hade varit ett hån. Jag vet att hans 2016 har varit hans Annus Horriblis, ett riktigt horribelt anus-år. Han och kollegorna har gått från att vara hjältar för stadens ungar till att vara måltavlor för stadens ungdomar. Precis som för annat blåljusfolk har de råkat ut för ett regn av stenar, fyrverkerier, sönderskurna slangar och däck. Bara gruppsammanhållningen och känslan av att kunna göra nytta håller honom kvar. Hur länge han orkar kan han inte svara på. Han ser nämligen ingen god fortsättning.

Jag drog en öl i mellandagarna med en kompis i polisen. Han jobbar i huvudstadens utanförskapsområden, för det mesta. Att säga skål, terviseks och god fortsättning hade varit som att lätta på blåsan i hans ölglas. Han har varje gång vi har träffats under 2016 varit övertydlig med att detta året har varit det värsta året sedan han blev polis för tretton år sedan. God fortsättning på en alltmer utbredd laglöshet. God fortsättning på resursbrist och respektförlust. God fortsättning på handgranatsattacker mot kollegor här och där. I hans värld finns det ingen kollega som ser någon god fortsättning.

Varje attack mot blåljuspersonal i Sverige måste klassas som terrorism, oavsett om det är stenar, fyrverkeriraketer eller handgranater som används som vapen. Varje angrepp på polis, ambulans och räddningstjänst måste benämnas för vad det är – samhällsomstörtande kriminalitet. Om Staten inte förmår skydda de som skall skydda statens befolkning saknar staten all legitimitet. Riksdag och regering måste snabbt höja straffen för de som begår de brott som har blivit vardag för våra vardagshjältar. I de fall gärningsmännen är omyndiga bör deras föräldrar eller förmyndare ställas till ansvar för deras brott. Staten måste visa att staten menar allvar. Sluta snacka och börja straffa, hårt, hårdare och hårdast.

Innan dess finns ingen god fortsättning…