MAKTLÖSHETEN FRAMFÖR ALLT

Prata politik, taktik och strategi – och du brukar landa i makten framför allt. Makten är målet. Makten är medlet. Makten är det som allt går ut på om man skall kunna kalla sig politiker. Är man i opposition så är det naturliga målet att få makten vid första och bästa tänkbara tillfälle. Eller borde vara. I Sverige är det inte så, inte idag och knappast imorgon. Här är det maktlösheten framför allt som gäller. Ett överflöd av KU-anmälningar. En orgie av tillkännagivanden.

Prata politik med vänner och bekanta, och du brukar hamna i en diskussion om varför Konungariket har en opposition som lägger sig själv i parterr, som hellre tar en passivitetsvarning av väljarkåren än gör sitt jobb. Varför är det på detta viset? Har allt med beröringsskräck att göra? Att man från den illusoriska oppositionens sida vet att man kommer att vara beroende av den riktiga oppositionen för att ta och få makten? Att man är livrädda för den situationen? I min värld är det inte så.

Maktlösheten kan kännas som ett bättre alternativ än makten när man tittar i stjärnorna och ser in i framtiden. Om utmaningarna är överjävliga och om den politik man skulle vilja bedriva blir en omöjlighet på grund av det som kallas realiteter – är då makten något man vill ha till vilket pris som helst? Jag tror inte det, och jag tror att det är därför som både den så kallade Alliansen och den rödgröna så kallade regeringen beter sig på ett sätt som bara gynnar Sverigedemokraterna. Om man känner sig maktlös inför framtiden, varför inte ”straffa” sina värsta fiender med att ta sig an ”bajsmackan” Sverige? Maktlösheten framför allt.

Häromkvällen debatterade Annie Lööf med Jimmie Åkesson i TV4. Politiska debatter med två debattörer i halvtid av den politiska fimbulvintern. Annie Lööf käbblade en hel del om att Åkesson måste ta ansvar, ansvar och ännu mer ansvar. Sverigedemokraterna skall ta ansvar de också, och när jag sitter och tänker tillbaka på den där debatten funderar jag på om allt det där inte handlar om den totala oviljan att ta ansvar själv. Man har fått upp ögonen för att det skulle vara mer förödande för det egna partiet eller regeringsalternativet att ha makten och behöva jävlas med folk när man försöker rädda vad som räddas kan. Bättre då att låta någon annan göra skitjobbet, att ta ansvar.

Jobbiga tider ligger framför oss. Det borde alla kunna se. Bostadsbrist. Polisbrist. Lärarbrist. Försvarsbrist. Vårdbrist. Det finns så många brister att ta tag i, att det är helt normalt att känna sig uppgiven och maktlös. Det är där vi sitter idag, med politiska alternativ som inte kan, vill eller orkar göra jobbet. Det är då man väljer bort makten, och sätter sig och gapar i publiken.

Maktlösheten framför allt.