”EDIT”

Året var 1992. Platsen var Södersjukhuset, passande nog på Södermalm i huvudstaden. En ortopedisk vårdavdelning där många av patienterna var ”medicinskt färdigbehandlade” men ändå fanns kvar på det så kallade akutsjukhuset. Kommunerna klarade inte av att fixa eftervården, sjukhemsplatser eller det som behövdes för att få iväg – de företrädesvis – gamla gummorna och gubbarna till rätt plats. Man han bli väldigt bekant med sina långliggare under alla de månader de låg där och tog upp en plats. Idag minns jag speciellt en tant, som vi kan kalla Edit. Edit låg på sal nummer 10 och säng 2 i drygt ett halvår.

”Edit” hade brutit lårbenet, men det var för länge sedan vid det där laget. Edit rörde sig obehindrat och utan smärta med sin rullator. Edit var fysiskt vital för sin ålder, men hon var gravt dement. Edit var född 1905 och sålunda 87 år där och då. Edit var en kvinna som hade mycket att berätta om sin barndom, om sin uppväxt. Tydligen hade Edits pappa varit sjökapten och det hade tydligen hänt att mamman också hade följt med på de sju haven. Då hade Edits storebror och storasyster stått för någon sorts föräldraskapssurrogat på gården.

Under några veckor var Edit inte i ett skov då hon befann sig i sin barndom, lyckligt omedveten om att hon var det sista överlevande syskonet i syskonskaran. Edit väntade på att mamma och pappa skulle komma hem från ett lång tur på havet. De skulle komma och hämta henne där på Södersjukhuset – som invigdes 1944. Det var året efter det att Edits mamma hade gått bort som änka och det var tre år efter det att pappan hade lämnat jordelivet. Men sådana petitesser påverkade inte Edit…

En morgon när landstinget bjöd på sin spartanska frukost var Edit övertygad om att mamma och pappa skulle komma förbi och hämta henne på eftermiddagen. Jag satte mig på pallen bredvid Edits säng i fyrbäddssalen. Hon var charmig, med ett ursprung i Göteborg. Jag frågade henne när hennes pappa var född, och svaret kom direkt. Pappa var född 1922. Jag frågade när mamma hade sett dagens ljus första gången och även det svaret kom omgående. Mamma var född 1924. Jag följde upp med en knivig följdfråga om när Edit var född och där hade den grånade tanten i sängen helt rätt svar.

Edit slevade in sig en sked med landstingets pappers-Corn Flakes och lite halvljummen fil innan hon svarade. Edit svarade att hon var född 1905, i Göteborg. Sedan började Edit att tänka ett, två och tre varv. Sedan skrattade tanten på sitt charmerande sätt med ett krasst konstaterande – ”Den ekvationen går ju inte ihop! Men så är det iallafall…” följt av ännu mer skrattande. Jag gav henne en klapp på kinden och tänkte tanken att just den typen av demens där man lever i en parallell verklighet är rätt underbar, iallafall när man är ensam kvar i den här dimensionen…

Idag läser jag om finansminister Magdalena Andersson och regeringens felräkning på femtio miljarder kronor så tänker jag tillbaka på Edit. Tänk hur skönt det skulle vara för finansministern att bara slänga ur sig ”-Den ekvationen går ju inte ihop. Men så här är det iallafall!” och vifta bort Riksrevisionens synpunkter på regeringens budget med en dement kommentar. Nu sitter finansministern där, med ett facit hon inte vill se och med ett ”F” i matematik samma dag det blev en nyhet att svenska elever har blivit lite mindre dåliga på att räkna.

Femtio miljarder kronor i felräkning? Femtio miljarder kronor som skulle rädda spillrorna av svensk välfärd som inte kommer att finnas när de behövs? Femtio miljarder kronor som inte kommer att finnas i budgeten på grund av skönmålande, felräknande eller verklighetsflykt? Femtio miljarder på fyra år, det är väl inte så farligt kontrar rödingen som vägrar se att finansministern befinner sig på samma nivå som en dement tant. Femtio miljarder är ju bara över 130 Big Macs till varenda svensk fram till 2020. Femtio miljarder är ju bara lite över 5000 skattekronor per svensk fram till 2020. Sett i ljuset av alla de pengar som pumpas in i migrationen är ju femtio miljarder kronor på fyra år nästan ingenting.

Det jobbiga är att dagens regering inte vet vad de håller på med, eller hur framtiden kommer att gestalta sig. När finansministern spelar på samma spelplan som en dement tant borde vi vara oroliga. Då borde de som kan göra något åt saken göra något. Men det vill de inte. Vi får fortsätta att leva med felräkningar och ekvationer som inte går ihop. Skall det behöva vara på det viset?