KRISMEDVETEN

När blir ett hårt ansträngt läge en kris? När kan man börja kalla en väldigt besvärlig situation för en kris? Hur långt skall ett hårt ansträngt läge och en väldigt jobbig situation behöva gå innan den som skall styra och ställa blir krismedveten…?

Bara för att det finns en hel del poliser som skriker rakt ut om den kris som de lever och jobbar i så behöver inte det betyda att det är en kris inom den svenska polisen här och nu. Statsminister Löfven vill inte kalla det alldeles för många poliser kallar för kris för en kris. Det är lite jobbigt just nu. Det är lite körigt. Det kommer att bli mumma bara regeringen får skjuta till lite lite pengar. Det kommer att fungera bättre bara rikspolischefen får fortsätta styra upp en organisation som har det lite ansträngt nu. Ungefär så krismedveten är landets statsminister.

Allt fler poliser lämnar yrket. Ännu fler poliser funderar på att lämna yrket. Ännu några fler poliser saknar helt förtroende för sin högsta chef. Allt färre brott klaras upp. Allt färre poliser rör sig på landets vägar, gator och torg. Sannolikheten för att träffa på en polis på en eftersatt väg i inre Norrbotten är mindre än att råka köra förbi en brunbjörn vid vägkanten. Men det är ingen kris, inte enligt statsministern. Det är bara lite jobbigt.

Saknar man krismedvetande är det i det närmaste omöjligt att fixa till det som faktiskt är en kris. Först när man ser att det är mer än en ansträngd situation eller besvärligt läge och mer av en kris kommer de som kanske kan göra något för att dämpa krisen göra rätt. Är man inte krismedveten så kan man aldrig fixa krisen.

Statsminister Löfven försöker lugna folket genom att haspla ur sig att det minsann inte är en kris bara för att folk plötsligt bara börja skrika om kris. Vad säger det om statsministerns verkliga empati för de som får vänta i dagar på att Kling och Klang skall dyka upp efter att man har haft ett inbrott i folkhemmet? Vad säger det om Löfvens krismedvetande när handgranaten är ett nytt inslag i förortens fauna, och stora stenar snart är lika naturlig del som avgaser och syre i luften i landets utanförskapsområden? Vad säger det om vår politiska ledning när de inte vill kalla en kris vid sitt rätta namn? Om inte det är en poliskris i Sverige idag så finns inga kriser alls.

Ser man inte krisen så kan man inte lösa krisen. Men vad ser Löfven när han blickar ut över sitt Sverige idag? Ett land med några utmaningar, men inga kriser. Det här landets största utmaning är att överleva Löfven, och det kan man kanske kalla en kris det med. En kris vad gäller styret av Sverige…

 

Länk till GP i ämnet.