DEN BRÄNDA GRANEN

Vid Flatens strand i Rönninge, i den lilla Herrängsparken, låg den brända granen. Att den låg där den låg var faktiskt helt otroligt. Vi vandrade runt i villaidyllen, jag och fotograf Wilmarsgård. Det var för några månader, när isen fortfarande låg florstunn på sjön. Vi var på jakt efter lämpliga motiv i en miljö som var mitt hem under en stor del av min uppväxt för en sisådär 35 år sedan.

Så hamnade vi där vid den brända granen, strax efter det att jag närmast hade spottat fram en recension av Reinfeldts raljanta rant om en kollaps som Reinfeldt inte kan eller vill se. I talet dök den brända granen upp på samma sätt som den uppenbarade sig framför oss där och då…

”Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop före ni kom in genom dörren?” – Fredrik Reinfeldt talar på Postkodlotteriets tillställning i mars.

Brann granen? Vi hittade en gran som hade brunnit, men den var inget tecken på någon kollaps hur mycket jag än skulle önska att den var det. Hade det brunnit i Reinfeldts skalle när han återigen gav sig på att raljera om, med och kring människors oro? Sannolikt. Skulle det ha funnits en fungerande rökdetektor ovanför Reinfeldt när han talade så hade nog brandlarmet gått.

När man inte kan eller orkar bemöta människors oro över det samhälle man i allra högsta grad har varit delaktig i att skapa så fungerar säkert hånandet och förminskandet som en försvarsmekanism – för att orka se sig själv i spegeln. För alldeles oavsett hur mycket Reinfeldt raljerar när han får tillfälle att tala så är det så att väldigt många av det folk som Reinfeldt som statsminister gick bredvid, vars förtroende man då trodde sig bära är oroliga idag. De ser ett annat Sverige idag, där problemen inte handlar om maten på julbordet eller en gran som brunnit.

Brann granen? Kommer frågan i Kopparberg julen 2016 så kunde följdfrågan vara ‘Ramlade huset ihop?’ Börjar granen brinna i något hus i byn så hade huset brunnit ner nämligen. Det kunde ha varit så att det inte skulle finnas någon som kunde komma till hjälp. All personal vid räddningstjänsten i Kopparberg sade nämligen upp sig i samma sväng som Reinfeldt höll på att raljera som värst. Den fanns länge en överhängande risk att den 1 juli skulle vara dagen då Ljusnarsbergs kommun inte hade kvar sig brandstation i centralorten Kopparberg. Brandbilarna hade stått kvar som en påminnelse om tider som flytt. Samma sak har utspelat sig i grannbyn några mil norröver, i Fredriksberg. Även där sade hela räddningstjänsten upp sig. Men det är ingen kollaps av vitala samhällsfunktioner vi ser, inte alls.

En väldigt stor del av socialsekreterarna i kommunen Ljusnarsberg hann före kommunens brandmän. Socialsekreterarna  sade upp sig under vintern. Poliser lämnar sitt yrke i en aldrig tidigare skådad omfattning. Lärarbristen slår igenom överallt, men allra mest på landsorten – som i Ljusnarsbergs kommun, i Kopparberg. Men det är ingen kollaps i vardande – för ingen har ju fått se sitt hus rasa ihop, ingen har fått se julmaten ta slut, ingen har fått se sin gran brinna ner.

Man kan fixa sitt eftermäle på många olika sätt. Man kan gömma sig och låtsas som om man inte finns längre, och hoppas att omvärlden glömmer. Man kan be om ursäkt för att man var naiv, korkad, fattade fel beslut på fel grunder eller bara hade otur när man tänkte, och hoppas på att omvärlden förlåter. Man kan bestämma sig för att idiotförklara alla de som lever i en annan verklighet än sig själv. Man kan välja att raljera över oron och frustrationen, och hoppas att de som lyssnar tycker att man är cool och rolig.

Ett alternativ är helt vansinnigt, ett är hedervärt och ett är mänskligt. Reinfeldt valde vansinnet, och jag är inte överraskad över att jag inte blir överraskad…