NÄRING OCH TÄRING

Midsommaraftonens vackra och midsommardagens ännu vackrare väder var ett minne blott. En himmel som kvällen innan var blå var på morgonen grå, solen borta och dimbankarna låg här och där längs riksväg 70 söderut. En bussresa genom ett lätt regnigt Dalarna, förbi ett hörn av Västmanland och en snutt av Uppland och en resa som visar på en svensk turistnäring som numera tjänar pengar på dig, mig, oss alldeles oavsett om vi turistar eller inte. Vi betalar ju skatt, massor av skatt och en hel del av skatten hamnar hos Migrationsverket och Migrationsverket skickar rätt ofta pengarna vidare till näringsidkare i hotellbranschen…

Hemma på vår gata i byn – och då är byn Grangärde och vår gata den gamla landsväg som leder fram till bygdens fantastiska lilla ICA-butik – ligger Grangärde Hotell. Det skulle kunna vara det romantiska hotell med en vacker sjöutsikt över Bysjön och Västansjö på andra sidan vattnet som det en gång var. Men då, då var det dålig beläggning på hotellet. Hotellet kämpade ofta för sin överlevnad. Nu är det fullt, och det är alla vi som betalar för gästerna. Själv har jag betalat för ett dubbelrum där, för längesedan. Då var det vi, och det var fyra andra gäster. Det var lugnt, avslappnat. Nu är det liv i luckan.

Det är en win-win-situation för den som äger hotellet och det migrationsverk som betalar dyrt för varje säng, för varje måltid, för varje asylant som får bo där. Vad asylanterna själva tycker är svårt att förstå. När man passerar hotellet ser de unga männen som flockas kring den den gamla hotellentrén – asylanterna – lugna och harmoniska ut, men samtidigt väldigt uttråkade. De har den fantastiska lilla ICA-butiken – helt utan halal-utbud – och de har en blomsterbutik plus en liten bank. Lite längre bort finns ett musteri. Det är allt. Men de har en fantastisk utsikt, de har frid och fred. Samtidigt kan den som vill vara turist i Dan Andersson-land och den norra delen av Ludvika kommun glömma hotellboende i Grangärde socken. Turistnäringen i Grangärde socken är stort sett utslagen av ”migrationsnäringen”.

Det var en gång, för kanske fem-sex år sedan. Familjen skulle upp till Borlänge och se på innebandy i grannstaden Falun. Som träl i vårdsvängen är varje resa inomlands och utomlands en jakt på ett prisvärt boende som alla i familjen kan stå ut med. Det brukar innebära en TV, en WC och en dusch på rummet. Det kunde man få för några hundralappar på Borlänge Hotel och Värdshus. En gammal vägkrog och väghotell vid infarten till Dalarnas största stad om man kommer söderifrån, men tillräckligt bra för att ingen skulle gnälla i vår familj.

Nu rullade jag förbi samma gamla hotell på väg ut från Borlänge och det såg likadant ut som i Grangärde. En flock av unga män som vandrade omkring planlöst på den gamla bussparkeringen. Asylanter som hängde ut genom fönster på jakt efter lite frisk luft. Ännu ett hotell som gått från en näring till en annan. Själv plockade jag upp mobilen, kollade av hotellsidorna på nätet och konstaterade krasst att det inte längre finns någon möjlighet att hitta ett budgetboende i vare sig Falun eller Borlänge för sådana som oss. Egoism? Nej. Inte alls. Bara ett krasst konstaterande att Migrationsverket som kund betalar mer än oss.

Andra resor genom det vi kallar landsbygd eller obygd ger samma bild. Hotell, vandrarhem, kursgårdar och konferensanläggningar som tidigare slogs för att överleva och attrahera turister behöver inte längre jaga kunder. Kunden är Migrationsverket och gästerna en hel del av våra asylanter. Näringsidkarna har fått en ny chans, Migrationsverket hittat sina räddare i nöden. Det är den svenska samtiden midsommaren 2016. När en näring knappt orkar överleva dyker alla vi skattebetalare upp och räddar verksamheten. Med det sagt är det bara att konstatera att räddandet har gjort det jobbigare och dyrare att vara turist i Sverige, iallafall utanför de större städerna. Men vi öppnar våra hjärtan…