PARTILEDARDEBATTEN

Partiledardebattens eftermäle handlar som vanligt om vem som vann, vilka som förlorade mest respektive minst och som vanligt hittar man det högst subjektiva resultatet i de ögon man plågade i nästan två timmar igår kväll. I mina ögon var nog Jimmie Åkesson den enda riktiga vinnaren medan Löfven och Sjöstedt förlorade mest, den samlade borgerligheten minst medan Isabella Lövin i borstat hår och en lagom dos mineralpuder visade att hon spöar föregångaren Romson i debatt åtta kvällar av veckans sju. Det gör ju förvisso 99% av alla svenska fritidspolitiker också, men det är en annan sak…

Expressen lät Demoskop fråga ett gäng tittare, och Åkesson fick högst betyg. Aftonbladet lät Inizio fråga sin panel, och Åkesson fick högst betyg. Hos en hel del gjorde det nog rätt ont att erkänna att ”han”, den där Åkesson ägde scenen och ”showen” – trots att han har gjort det bättre i andra debatter, och trots att han sällan fick tala till punkt. Åkesson vinner debatt på debatt på debatt just nu på att den verklighet som han och Sverigedemokraterna har varnat för sedan döddagar nu är samma verklighet för nästan alla andra partier, och att de andra partiernas lösningar börjar tangera Åkessons patentlösningar på alla problem. Väljarna är inte dumma, inte korkade. De fattar att fascistkäbblet inte funkar, då alla partier utom V mer eller mindre motvilligt tycks ha anammat fascismen mer eller mindre fullt ut isåfall. Åkesson kan stå i vilken debatt som helst fram till valdagen 2018 och nöja sig med ”Vad var det jag sa? Vad var det vi tyckte då?”

Sjöstedt. När Sjöstedt blir rabiat och gapig, då kvaddar han för sig själv. Igår var Sjöstedt väldigt gapig och extremt rabiat. Fanns det någon balanserad person på vänsterkanten som funderade på Vänsterpartiet så skrämdes de med till visshet gränsande sannolikhet bort. En obalanserad Sjöstedt appellerar bara till de som är lika obalanserade eller värre, och Vänsterpartiets miss är att man måste överskatta antalet obalanserade vänstertänkare i landet. En lugn resonerande Sjöstedt funkar så mycket bättre om man vill nå fler än bara haveristvänstern.

Sansade och balanserade vänstermänniskor har det tungt. De har Stefan Löfven som enda alternativ till den rabiata Sjöstedt. Man har en hummande, lallande gubbe att hålla i handen, en man som det tar längre tid att få ett rakt svar av än att flyga till Pluto eller få en hyresrätt i centrala Stockholm. Man har utredningarnas och kommissionernas överbeskyddare som alternativ. Löfven var precis lika hopplöst borta som vanligt, med ett undantag – och det var när han lyckades få in det sedan veckor inrepeterade och inpiskade skämtet om det där med svetsandets ädla konst. Han lyckades med det, och jag höll på att trilla ur soffan. En normalt funtad TV-tittare borde ramla ur soffan av andra skäl – och det är att lallaren i rutan är landets statsminister och socialdemokratins skarpaste bestick…

Alliansen. Jan Björklund gjorde det rätt bra, som ensam man med tre kvinnor som bästisar. Björklund åkte på pisk av Åkesson, och parerade det rätt taffligt men fick till allt annat anständigt. Ebba Busch Thor kommer att växa, men har inte växt klart på långa vägar. Det där lillgamla sättet att föra sig gör sig inte förrän rutinen finns där. För KD:s skull måste Ebba hinna dit innan nästa valrörelse. Annie Lööf är säkerheten själv numera, även om det finns en hel del i Centerns flora av förslag som jag inte vill smaka på. Men Annie äger, och tillsammans med Åkesson de enda två som når ut i etern fullt ut. Anna Kinberg Batra är osäkerheten själv fortfarande. Visst, lite bättre nu än då men fortfarande långt ifrån den naturliga oppositionsledaren. Styltigt, monotont och malande så man vill somna. Men ändå med lite mer känsla nuförtiden. Alliansen kändes trots allt mer synkade än regeringens två partier, och deras rabiat stöttepelare Sjöstedt.

Betyg då? Naturligtvis. Ingen femma, men väl två fyror till Åkesson och Lööf. En trea till Björklund och några tvåor till Busch Thor, Lövin, Kinberg Batra medan Löfven och Sjöstedt fick varsin etta. Mina åsikter, min värdering – gilla det eller inte.

Det blev en gapig debatt, ibland för hetsig för att den skulle ge något mer än bilden av ett gäng politiker som bara har svaren på några små frågor men som saknar svaren på de stora. Det där som Reinfeldt sade om att akta sig för visioner tycks ha fastnat på nutidens politiker. De pratar om planer, de pratar om att ha svar på väljarnas frågor – men aldrig om att kunna möta väljarnas dröm om sitt Sverige. Det är därför det blir som det blir. Käbbel om smått, kackel om det ännu mindre.

I ärlighetens namn är vi alla värda något mycket bättre…