DEN VIDÖPPNA DÖRREN

De ställde upp dörren, men hoppades att någon skulle stänga den. Men den vidöppna dörren är allt annat än stängd, och frågan på allas läppar är vem som kommer gå in och vem som tvingas ut…

Åsa Romson stod på pressträffen och blickade ut över kärnväljarna. Där och då var nog Romson övertygad om att hennes parti, Miljöpartiet, skulle sluta leden och hengrant skulle uttala så mycket stöd för henne och för Gustav Fridolin att det skulle bli känslosamt.

Bredvid Romson stod Gustav Fridolin och såg ner på journalisterna. Där och då var nog Fridolin övertygad om att hans parti, Miljöpartiet, skulle välja att gå sida vid sida med honom – vars förtroende han bar på sina axlar – in i framtiden. Vad som hände med Romson brydde sig inte Fridolin om alls. Gustav hade med till visshet gränsande sannolikhet redan börjat snickra på ett nytt YouTube-klipp där han skulle kunna göra ett hjärta med sina fingrar och visa för de lojala partivännerna.

Det var årets felbedömning av båda. Romson är i praktiken redan körd, tyvärr för alla oss som njuter av hennes ledarskap. Fridolin trodde att han satt säker bara det kom fram att han jättegärna ville fortsätta med att leda Miljöpartiet, oavsett vem han hade vid sin sida. Men när de två – trots sina ambitioner att bita sig fast – gav Miljöpartiets valberedning möjligheten att under några veckor grubbla över vilka språkrör man vill ha i framtiden så öppnade Fridolin och Romson dörren på vid gavel för att kunna bli utsparkade. Miljöpartiet och miljöpartisterna under Romson och Fridolin är nämligen lika vilse som frustrerade. Om Fridolin lever efter devisen ”Makten framför allt” så är det inte med samma känsla som den vanliga miljöpartisten betraktar sina gröna statsråds prestationer.

Bolund märks inte så mycket, och får okej för det. Lövin gör ett anständigt jobb som biståndsminister trots att en allt större del av biståndet hamnar i Sverige, för flyktingmottagande i stugbyar och på gamla hotell. Men de andra? Kaplan är historia och lyckades inte med något under sin tid som bostadsminister. Bah Kuhnke är ett skämt, sannolikt inkvoterad i regeringen för att Löfven i egen låg person inte skall vara den med minst politisk erfarenhet. Fridolin skulle rädda skolan på 100 dagar, men nu skriker den svenska skolan efter någon som kan rädda den från smilfinken och pajasen Gustav. Romson och miljön, miljön och Romson. Bottenfärg och brunkol, brunkol och bottenfärg. Allt kryddat med några dussin galna eller halvgalna uttalanden om ditt och datt. Med detta regerande i ryggen trodde Romson och Fridolin att Miljöpartiet skulle vara såpass nöjda att partiet skulle ställa sig bakom dem och jubla när de ville stanna kvar. Det blev inte så.

När Lövin dök upp allt oftare som tänkt ersättare för Romson så dök det upp gamla sosse-feminister och skrek om ”Systerskap!” och om att Romson blev hårdare ansatt bara för att hon saknade penis. När nu Schlyter dyker upp som utmanare till Gustav Fridolin blev det tyst. Valberedningen i Miljöpartiet fick ett nytt uppdrag av Fridolin och Romson, där beställarna trodde att det skulle vara ett icke-jobb. Nu är det ett jobb på riktigt och om två veckor, i Karlstad, kommer Sverige bli varse om vilken politisk fingertoppskänsla Fridolin besitter och hur markkontakten ser ut för Romson.

Om Miljöpartiet menar allvar med en nystart så måste de byta, men i ärlighetens namn ser jag helst att allt bara är tomt prat och att Romson och Fridolin blir kvar. För den politiska bloggaren skulle deras politiska frånfälle vara en stor förlust…