DEN STOLTA VÅLDTÄKTSMANNEN

Dagens Nyheter har fått till en intervju med den ryska utrikesministern Lavrov, och det är en intervju som får mitt estniska blod att koka och mitt svenska blod att frysa till is. Ryssland är vårt mäktiga grannland, och som den mäktiga grannen det enda land som skulle kunna bli ett externt hot mot Sverige. Som ett mäktigt grannland kan man med några väl valda ord berätta vad man accepterar och inte accepterar, vad man vill och vad man har för avsikter om något grannland blir bångstyrigt. Att Ryssland inte drar sig för att realisera sina hot, och bemöta det man inte gillar med våld är bevisat i Georgien, på Krim och i östra Ukraina…

Som halv-est har jag ryssofobin i ryggmärgen, och med Lavrovs insats i DN finns det inte något som helst skäl att fundera på en ryggmärgstransplantation. Tvärtom finns det ett skäl att skriva i affekt om hur den stolta våldtäktsmannen kräver tacksamhet för en genomförd våldtäkt.

”När Sovjetunionen försvann genomförde de sina folkomröstningar och de fick ”gå i fred”, ingen hotade dem. Det gjordes inga försök att behålla Baltikum med våld, trots att det fanns olika åsikter i den frågan. För det har ingen sett eller hört någon tacksamhet. Än mer, man började tala om att Sovjet hade ”våldfört sig, utnyttjat, exploaterat”. Och några ställer ut räkningar på 185 miljarder dollar för jag vet inte vad. För att vi byggde industrier där, moderniserade deras ekonomier, och att investeringarna per capita var mycket högre än i den ryska sovjetrepubliken?” – Lavrov i DN-intervjun.

Det är den stolta våldtäktsmannen som talar, blind för lidandet och övertygad om att offret kände en lika stor tillfredsställelse som brottslingen. Det är sex meningar med noll skam för att ester, letter och litauer förtrycktes i decennier. Det är sex meningar om att balterna borde vara tacksamma för decennier av terror, av deportationer, av en nästan 50 år lång och ständigt pågående våldtäkt på den baltiska miljön och de baltiska kulturerna. Ett besök i Paldiski, 25 år efter det att våldtäkten på Estland tog slut, visar att spåren och ärren finns kvar hos offret. Ett annat besök i Sillamäe eller Kohtla-Järve avslöjar ett offer som kommer att ta med sig ångesten av illdåden i döden. Men den stolta våldtäktsmannen kräver tacksamhet för förnedringen…

Dessutom ljuger den stolta våldtäktsmannen ljuger ogenerat om att man inte försökte behålla Baltikum med våld. Hela ockupationen var ett ständigt pågående användande av våld för att behålla Estland, Lettland och Litauen i fruktan. Hundratals frihetskämpar dog i de baltiska skogarna. Tusentals deporterade balter dog i de sovjetiska arbetslägren i Sibirien. Men om nu Lavrov menar själva självständighetskampen de första åren på 90-talet så har han fel ändå. Det krävs bara ett fungerande minne för att minnas det som hände när de baltiska staterna tog sina första andetag som pånyttfödda självständiga nationer. Andra tog sina sista andetag för att Sovjetunionen inte hade en tanke på att släppa de baltiska länderna fria utan våld. Femton döda och över sjuhundra skadade i Litauen. Sex döda och fjorton skadade i Lettland. I Estland skadades ingen, och ingen stupade – allt tack vare en sovjetisk överste som ordervägrade när ordern kom om att anställa en massaker på frihetstörstande ester i backen upp mot Domberget och det estniska parlamentet.

När Estland invaderades och ockuperades av Sovjetunionen 1940 så befann sig Estland på samma nivå som Sverige och resten av Norden när det handlade om levnadsstandard, om boende, om kommunikationer, om utbildning. När Estland återfick sin frihet 1991 var Estland på svensk 50-talsnivå. Under mitt första besök i Estland, då Estniska SSR, 1990 var känslan att ett halvt dygns resa över Östersjön hade transporterat mig en halv mansålder bakåt i tiden. Väl självständiga och befriade har Estland börjat jobba tillbaka förlorad tid. Tallinn idag är en helt annan stad än den som Sovjeterna lämnade efter sig efter avslutad våldtäkt 1991. Men ärren och spåren finns kvar, precis som den stolta våldtäktsmannen – men nu i skepnad av Ryssland, Putin och Lavrov.

Jag kommer aldrig hysa någon som helst tacksamhet för något som Sovjetunionen utsatte mitt andra hemland för. Någon kanske tycker att den Röda Arméns insatser för att driva ut de nazistiska ockupanterna är värt ett tack, men det är det inte i mina ögon. Det som först var sovjetisk terror följdes av tysk terror och sedan ännu mer sovjetisk terror. För terror, för tyranni och en 50 år lång våldtäkt på tre länder och tre länders folk kan det aldrig finnas någon anledning till att känna tacksamhet. Bara den sjuka, stolta våldtäktsmannen kan få för sig att kräva tacksamhet för något så perverst som en blodig ockupation…

 

Om det finns någon i läsekretsen som är en hejare på mitt andra modersmål – som jag tyvärr har extremt begränsade kunskaper i – som skulle kunna tänka sig att översätta texten till estniska så tar jag med stor tacksamhet emot den hjälpen. Tänan och Aitäh  på förhand!